Alla vill hitta den kriminella rapparen
Hiphopens blandning av fiktion och verklighet kräver smart journalistik
Tv-teamet från Kroatien svär i hyrbilen. I två dagar har de snurrat runt Stockholm och letat bilder till ett reportage om den svenska gängkriminaliteten. Men alla miljonprogramsområden ser för fina ut. Kameramannen, som just kommit tillbaka från Gaza, suckar. Han mumlar att ingen i Kroatien kommer köpa det här.
En reporter från danska Politiken promenerar i mina kvarter, i Bredäng i södra Stockholm. Polisen klassar området som ”utsatt” på grund av det kriminella nätverk som finns här. Dansken säger att det ser ut som i Bullerbyn. Han stannar och röker utanför en bar medan fotografen letar efter en bit betong som känns tillräckligt sliten att fota.
Skribenten från brittiska Sunday Times har något jagat i rösten när han berättar om sitt besök i Rinkeby. Både arkitekturen och människorna han träffade var nämligen ”utterly delightful”. Han frågar, som många andra under 2023, om jag kan ordna en intervju med någon gängkriminell rappare. Det kan jag inte.
Reportrarna ringer eftersom jag skrivit en bok om den svenska gangsterrapen. De blir besvikna när jag nämner att den svenska vågen av gängvåld fortfarande är blygsam i ett globalt perspektiv. Men lyser upp när jag säger att ökningen av skjutningar i Sverige de senaste åren är unik, om man jämför med resten av Europa.
En månad senare sänds det kroatiska reportaget. Det klipps mellan kriminologer, mitt glåmiga ansikte och en längre intervju med Dr. Alban.
Var pågår den svenska gängkriminaliteten? Inte bara utländska journalister har svårt med frågan.
I svenska medier sägs ofta att kriminaliteten ”ätit sig in” i alla samhällsdelar. Frågar man medborgarna så håller de med. Problemet finns. Man tycker bara inte att det pågår i närheten av just en själv. I höstas kom en opinonsundersökning som sammanfattades så här av Dagens Nyheter:
”En majoritet av väljarna upplever numera Sverige som ett otryggt land. Men de som är oroliga i sitt eget bostadsområde är mycket få.”
Enligt undersökningen upplever 53 procent landet som otryggt. Bara 22 procent tycker att den egna kommunen är otrygg. Och bara 10 procent ser sitt eget bostadsområde som otryggt.
En Stockholmspolis som jobbar mot gängkriminalitet berättar för mig att han blir frustrerad av att följa lokala Facebookgrupper. När polisen går in i gruppen för oss som bor i Bredäng möter han ett oavbrutet gemytligt samtal om hur mysigt vi har det. Det stämmer inte med polisens bild av hur ett våldsaktivt nätverk bedriver blodiga gängkonflikter och säljer droger på torget. När polisen tittar i granngrupper för rikare villaområden i närheten möter han i stället ofta poster från boende som varnar för ”skumma figurer” i kvarteren, eller larmar om att gängkriminella eventuellt ”rekryterar” barn genom att bjuda på godis i lokala mataffärer - något polisen tvingats gå ut och dementera i lokalpressen.
Under de senaste åren finns högar av exempel på när just den svenska hiphopen blivit en del av den kriminella världen
Verkligheten brukar krångla när vi försöker sammanfatta den. Då vänder man sig många mot alternativ som känns tydligare. Som konsten och kulturen. Här finns de bredare penseldragen: känslorna, färgen, berättelserna med tydlig dramaturgi.
Det kan vara en tv-serie. Författaren och poeten Faysa Idle, som växt upp mitt i Järvas gängkonflikter, berättade för mig om en person hon träffat i kassan till en mataffär. Personen sa sig vara väldigt intresserad av livet som Faysa levt och skrivit en bok om. Hen skulle därför börja titta på ”Snabba cash” på Netflix, för att lära sig mer.
Andra vänder sig till musiken. Till hiphopen, som av tradition ofta berättar om den kriminella världen. Men som också – som all bra konst – överdriver, fejkar, skämtar, skrämmer och testar gränser. Så även här blir det ofta förvirrat. En rappare som säger att han har levt allt han rappar om – men ändå helt uppenbarligen hittar på i sina texter?
Hiphopens sammanblandning av fiktion och verklighet är ofta både mer komplex och kontroversiell än de exempel på ”autofiktion” som brukar debatteras sönder och samman när de dyker upp i form av en roman.
Det betyder inte att de mörka texterna saknar koppling till verkligheten. Under de senaste åren finns högar av exempel på när just den svenska hiphopen blivit en del av den kriminella världen.
Mordet på artisten Einár och konflikterna som föregick det. Artister som går från P3-intervjuer till att styra Kurdiska Rävens kontraktsmord och göra pr för hans nätverk på Instagram. Rapstjärnor knutna till landets största skivbolag som varvar samarbeten med popstjärnor med att elda på lokala gängkonflikter i låtar och utspel på sociala medier. Unga stjärnskott som spelar sina hitsinglar i talkshows i tv, för att sedan dömas enligt nyinstiftade gänglagar riktade mot personer som rekryterar minderåriga in i kriminalitet.
Aldrig har den svenska hiphopen varit så stor som under de senaste fem–tio åren. Aldrig har den handlat om så brännande aktuella ämnen. Men aldrig har den heller varit så bortkopplad från resten av samhället.
Det fina med mainstreamkultur som hiphop har alltid varit att den rör sig fritt och ledigt över ett samhälles ramar och gränser. Det gör den också i Sverige i dag, trots att många krafter drar samhällsdelarna längre från varandra. Skillnaderna syns snarare i hur den uppfattas. Sättet vi ser på musiken visar vilken del av samhället vi tillhör.
Ta oss i medie- och medelklassen. I en svår fråga som den här backar vi ofta försiktigt undan. Till slut slår vi oss ned i någon av de ytterkantspositioner som mejslats fram i debatten. Där är det mest bekvämt.
Antingen hävdar vi att detta bara handlar om musik, det klassiska: att man ”måste kunna skilja på verk och person”. Trots att knappt någon betydande artist i hiphophistorien själv brytt sig om att göra just den åtskillnaden.
Många växer upp med en grundmurad tro på att vi i samhällets andra delar vill dem illa. Men att lokala artister och ibland lokala gängmedlemmar representerar deras liv
Eller så ställer vi oss i det andra hörnet. Här ses hiphoptexter som en rigoröst faktakollad återgivning av verkliga händelser – till den grad att de håller att användas i en rättssal. I USA och England används raptexter som bevisning och ett sätt att måla upp en bild av åtalade i gängrättegångar. Även i Sverige har musiken börjat leta sig in i de stora gängmålen.
Vi älskar också att diskutera hur public service-medier som P3 ska förhålla sig till hiphopen. Vilka låtar ska få spelas, och vilka artister ska få pris? Det är en principiellt intressant diskussion. Som samtidigt nästan helt saknar betydelse för genren i stort. Sedan mer än ett decennium når artisterna ut via andra plattformar och genrens målgrupp lyssnar inte på radio. Även om de skulle råka göra det, erbjuder radion sällan den sorts journalistik som gräver i de svåra frågor musiken ställer.
De frågorna lämnas ofta till fansen att själva reda ut. För många unga jag träffar i Stockholm betyder musiken allt. Vissa menar också att kulturen kring musiken och gängen ibland sätter negativa ramar i deras liv. En blir hotad och ”bötfälld” för att ha lyssnat på fel artist i fel område. Någon blir bannlyst från en specifik tunnelbanestation av ett lokalt gäng – mest för att hen är uppväxt vid en annan.
Många hiphoplyssnare kan förklara positioneringar mellan olika rappare och gängmedlemmar med en exakthet som ingen journalist gör i traditionella medier. För att i nästa andetag återberätta en uppenbar Tiktok-skröna som en absolut sanning. Många växer upp med en grundmurad tro på att vi i samhällets andra delar vill dem illa. Men att lokala artister och ibland lokala gängmedlemmar representerar deras liv. Lite i brist på annat.
Det är lätt att se detta som ett exempel på musikens nära band med den kriminella världen. Men när man tittar närmare ser man ofta hur musiken fortfarande främst har ett symbolvärde, precis som popmusik brukar ha.
När vi låter vilket särintresse som helst – vare sig det är åklagarmyndigheten, ett företag, eller ett kriminellt gäng – definiera musiken, så kommer de också att göra just det. Och det är vad som om och om igen händer med den svenska hiphopen i dag.
Emil Arvidson är ny skribent i Aftonbladet. Detta är hans första text för kultursidan
