”Utredarna dömde ut mig på förhand”
Jørn Lier Jorst om fallet som blev prisbelönad bok
Han är den första norska kriminalförfattare som lyckats peta ner Jo Nesbø från toppen på bästsäljarlistorna.
Möt Jørn Lier Horst, vars bok ”Jakthundarna” utsetts till Nordens bästa deckare.
Efter 20 år som polis har han sagt upp sig för att bli författare på heltid.
– Jag arbetade som utredare på dagarna och skrev på nätter och helger. Det tog lång tid för mig att inse att jag faktiskt hade möjlighet att byta yrke.
Jørn Lier Horst, klädd i jeans och vit skjorta, ger ett avspänt och sympatiskt intryck.
Han bor i Stavern, ett litet samhälle vid havet som utsetts till Norges bästa semesterby.
Alla hus ser nymålade ut, gräsmattorna är perfekt klippta, blomsterprakten bländande.
– Men här som på de flesta andra platser finns människor som begår brottsliga gärningar. När jag arbetade som polis visste jag vilka de var och vad de gjort. Det slipper jag numera.
Som barn tyckte Jørn Lier Horst om att skriva berättelser av olika slag.
– Det slutade jag med i tonåren. Däremot har jag alltid läst mycket böcker.
En natt låg han i sängen och läste en som han tyckte var så dålig att han till slut kastade den i väggen.
– Men skriv en själv då, sa min fru. Du kan ju skriva.
I mördarens fotspår
Jørn låg och vred sig en timme och tänkte. Sen gick han upp och började skriva. Resultatet blev så småningom ”Nyckelvittne”, en roman som handlar om ett ouppklarat mord.
– Det inträffade 1995 under min första dag som polis. En man hade blivit mördad och jag skickades ut för att gå i mördarens fotspår. Det var en sådan mäktig, intensiv upplevelse för mig som ung polis.
Jørns mamma läste gärna svenska kriminalförfattare och gav sin son ”Mördare utan ansikte” av Henning Mankell.
– Den boken startade en process inom mig. Jag tyckte om Kurt Wallanders engagemang
i samhällsfrågor och att han ansåg att hans arbete var viktigt. Hans inställning liknade min egen.
”Både onda och goda”
I sitt yrke har Jørn mött både offer och gärningsmän, stått ansikte mot ansikte med sorg och förtvivlan.
– Mitt arbete har lärt mig mycket om livet. I början trodde jag att människor som gjort fasansfulla saker var onda. Men för det mesta finns det en dubbelhet, människan kan vara både ond och god. De som går för långt är ofta pressade i extrema situationer. Det stora problemet är psykopater eftersom de saknar empati och inte kan sätta sig in i hur andra människor känner.
Jørn säger att hans styrka som författare är att han skriver verklighetsnära. Prisbelönta romanen ”Jakthundarna” bygger på en smärtsam erfarenhet som Jørn själv gjort.
Bestämt sig på förhand
Den handlar om en respekterad utredare inom polisen som blir anklagad för att ha förfalskat bevis. En dömd sexualförbrytare kommer ut i fängelset efter 17 år och påstår att han blivit inburad på falska grunder. Utredaren stängs av och jakten på sanningen börjar.
– Jag blev beskylld för att ha samarbetat med en kriminell, men blev rentvådd. Det positiva var att jag fick känna hur det är att vara brottsoffer, vilket gjorde mig till en bättre polis. De som ledde den internutredning som gjordes hade redan från början bestämt sig för att jag var skyldig. De blev som jakthundar som bara följer ett spår. Det här sättet att tänka har inneburit att oskyldiga människor dömts till fängelse.
I dag används ”Jakthundarna” i undervisningen på Polishögskolan.
Den visar hur viktigt det är att vara objektiv och inte ha förutfattade meningar.
”I Norge finns en girighetskultur”
Vad är det bästa med Norge?
– Att vi är ett så jämlikt samhälle, att det inte är stora skillnader mellan hög och låg. Möjligheterna ligger öppna för dem som kan och vill utnyttja dem.
Vad är det sämsta med Norge?
– Parallellt har det utvecklats en girighetskultur i landet och även om vi officiellt lever i ett inkluderande och beskyddande samhälle sviker vi samtidigt många medborgare.
Hur är din bild av Sverige?
– Jag ser på Sverige som mer urbant än Norge med arbetsamma, kreativa och engagerade invånare.
Och med ett större kulturellt kapital än Norge.
