Brexit är inte på liv och död
Mordet på Jo Cox reser ännu endast frågetecken, men vi vet vilken sorts politiker Cox var: hon var för mångkultur, hon förespråkade humanitära lösningar istället för militära i Syrien, hon hade ett starkt socialt patos och hon var för att Storbritannien stannar kvar i EU. Det var tillräckligt för att provocera någon att ta till inte bara ett, utan två olika vapen.
Ett vittne säger att gärningsmannen skrek ”Britain first!”.
Britain First är en obskyr högerextrem rörelse som var mig helt okänd tills i eftermiddags. När jag gick in på deras hemsida strax efter nyheten om dådet, möttes jag av en video där vuxna män som övade slagsmål i Snowdonia och lagade mat på öppen eld. Under fliken ”Racism” bedyrade man att rörelsen befolkas av alla sorts förtryckta minoriteter och att ett begrepp rasism överhuvudtaget inte är något att diskutera, eftersom det uppfanns av bolsjeviken Trotskij. De enda vi ogillar, skriver de, är vänstermänniskor. Budskapet illustrerades av ett foto på den förhatlige Jeremy Corbyn.
Tre timmar senare såg hemsidan annorlunda ut, männen som leker våld på höglandet är borta, och man bedyrar att man inte har något att göra med mordet. Så är det säkert, men att man alls rensar upp i sin kommunikation vittnar kanske om att man är medveten om att de värsta utfallen kan ha triggat till en dödlig handling.
Brexit är en komplicerad sak. Det är otäcka krafter som vill att Storbritannien ska lämna EU, men det är också obehagliga krafter som vill att landet ska vara kvar. Att göra det till en fråga om liv och död är ändå att ge omröstningen en betydelse den trots allt inte har.
