Västvärldens fånge
Olle Svenning om fyra chockvågor som krossade Putins storryska dröm
Kan Putin ge upp inför västvärldens sanktioner? Kommer han att återlämna Krim, dra tillbaka sitt stöd till ukrainska separatister och acceptera fundamentala demokratiska fri- och rättigheter?
Den marxistiska historikern Perry Anderson, grundare av New Left Review (NLR) och historieprofessor vid UCLA, undersöker frågan i en 50 sidor lång essä i NLR och i två mycket utförliga texter i London Review of Books. Där presenterar han också den originelle ryske samhälls- och religionsforskaren Dmitri Furman.
Anderson menar, trots försiktiga formuleringar, att Putin inte har något annat val än att kämpa för att behålla sin makt. Att ge upp nyss erövrade territorier skulle vara som att skriva under en modern Brest-Litovsk fred, att i likhet med 1918 sälja ut Ryssland.
Dessutom kan Putin, som vann presidentvalet 2012 med hjälp av hårdför nationalistisk agitation, omöjligen förödmjuka sig genom att ställa sig under USA:s och EU:s förmyndarskap.
Anderson skriver att ”Ryssland inte passar in i den nuvarande världsordningen. Landet är inte längre ett imperium men har ännu inte krympt till en mer traditionell nation/stat. Därmed har Ryssland blivit det nya internationella maktsystemets fånge”.
Utvecklingen är paradoxal med tanke på Putins tidiga ambition att strategiskt förankra Ryssland i den nya globala kapitalismens världsordning. ”Putin förstod att kapitalismen också var på väg att finna sin ryska form och han hade inga invändningar”, säger en av hans närmaste medarbetare Gleb Pavlovskij.
Den ryske härskaren gav också näringslivet extremt goda villkor: häpnadsväckande låga skatter, ökad frihandel och fler privatiseringar. Han röjde upp i de ekonomiska ruiner som Boris Jeltsin och hans nyliberala elit, ofta hämtad från västvärlden, lämnat efter sig. Oligarkernas makt beskars något men förblev ekonomiskt sett ohotad.
Putin placerade sig politiskt i väst: ”Vi är västeuropéer”, beredda att söka medlemskap i EU. Han fick plats i G8 och prövade till och med att gå in i Nato. Snabbare än någon annan politiker bekände Putin sitt stöd för George W Bush kamp mot terrorismen.
”Moskva övergav alla pretentioner på att erbjuda något alternativ till kapitalismens civilisation och dess politiska former”, sammanfattar Anderson.
Den politiska utplåningen var inte total; Ryssland skulle styras av en stark stat, förbli en ”suverän demokrati” och därmed bevara en central roll i det internationella maktsystemet. Putin ville behärska det som traditionellt varit den ryska maktsfären. Den hållningen, skulle det visa sig, gick inte att förena med ekonomisk integration i västkapitalismen.
Fyra chockvågor slog sönder Putins konstruktion. Den västliga finanskrisen 2007-2008 drev ner Rysslands BNP med 7,9 procent; landets företag och ekonomi var ju integrerande delar av världskapitalismen. Pensions- och socialutgifter fick finansieras via oljeinkomster, som annars skulle användas för att modernisera industrin.
Den ekonomiska nedgången följdes av en politisk. Valmanipulationerna när Putin och Medvedev bytte poster som regerings- och statschef mobiliserade starkt folkligt motstånd och det växte när Putin 2011 meddelade att han skulle låta välja sig till president för en tredje period.
Den då döende Dmitri Furman kommenterade Putins kandidatur så här: ”Putin är på väg att dela öde med Ben Ali och Bakiev” – den ene Tunisiens störtade härskare, den andre Kirgizistans avsatte diktator, för övrigt en av USA:s samarbetsmän. Båda störtades av folkliga uppror.
Furman såg Putins presidentkandidatur som exempel på det begrepp han skapat: ”imiterad demokrati”. En sorts låtsasdemokrati där demokratins rekvisita och marknadens redskap finns till hands men där inga politiska alternativ existerar, där maktväxling är utesluten och den verkliga makten ligger i händerna på en mäktig president.
Putin tycktes dock ta sig igenom den politiska krisen, delvis med hjälp av vad Rysslandsforskaren Richard Sakwa kallat den ryska statens dubbla maktsystem. Alltså å ena sidan en laglig konstitutionell stat och å den andra ett diskret system där presidenten i hemlighet balanserar olika maktintressen mot varandra, väljer sina förtrogna, utfärdar repressalier och fördelar mutor.
Putin, länge angelägen om att makten ska ligga i centrum, skrev om balanssystemet, koopterade en del av sina kritiker. Ideologiskt mobiliserade han nationalism, klasspolitik, religion och inskränkt moralkonservatism. Ja, säkerhetstjänstens, FSB:s, 350 000 agenter stod som alltid också till förfogande.
Den ekonomiska och politiska chocken fick sin fortsättning i en diplomatisk. Den följde på det ryska övertagandet av Krim (en politik som Alexander Solsjenitsyn så länge kämpade för) och det aktiva ingripandet i inbördeskriget i Ukraina. Daniel Reisman, en Rysslandsforskare som visat viss förståelse för Putin, kommenterade uppgivet: Putin har kastat bort den strategi som skapat hans politiska dominans i fjorton år: Goda relationer med västvärldens affärsmän, trygg tillväxt för medborgarna, hygglig avkastning från energisektorn.
Perry Anderson menar att Putins Ukrainapolitik baserades på två grova felbedömningar. Han och hans rådgivare kunde inte läsa av de starka nationalistiska stämningarna i Ukraina. Makten i Kreml har aldrig förstått periferin, som Furman visar.
De ryska härskarna kunde inte heller förutsäga västvärldens starka reaktioner. Att Ryssland inte ville låta sig inringas militärt borde omvärlden kanske förstå, så kan Putin ha kalkylerat. USA har ju reagerat, ofta sänt sin militär, när fientliga regeringar etablerats i dess närhet. Annekteringen av Krim var, så kan den ryska maktapparaten ha tänkt, inte värre än sådana som västvärlden stött: Östra Jerusalem, Östra Timor. Och illegala angreppskrig i betydligt större skala än de ryska har genomförts av USA.
Gång efter annan har Putin dessutom försäkrat omvärlden att hans rike inte eftersträvade geografisk expansion; målet var endast att trygga Rysslands gränser. Det skulle inte vara möjligt om Ukraina, USA:s tredje största bidragstagare, blev EU-medlem och allierade sig med Nato.
Alla dessa antaganden visade sig maktpolitiskt galna. Putin insåg inte att det skulle vara omöjligt att på en gång tillhöra det västliga ekonomiska systemet med dess maktinstitutioner och samtidigt driva en utrikespolitik som stod emot västs intresse. Den ”självständiga demokrati” han sa sig eftersträva i det gamla ryska intresseområdet hotade västvärldens försvars- och säkerhetspolitiska intressen.
Putin hade helt enkelt blivit västkapitalismens fånge, hans strategi var förlorad och sanktioner mot hans land proklamerades. Hittills är de tämligen milda.
Kanske kan Saudiarabien, med USA:s stöd, driva oljepriserna (den fjärde chocken i Ryssland) ännu längre ner och därmed slita sönder Putins ekonomiska bas. Möjligen skulle västvärlden kunna kasta ut Ryssland ur Swift-systemet: därmed kollapsar ekonomin.
Omvärlden har visat att den har en avgörande makt över Putin-styrets överlevnad. Då måste frågan bli: Vad är det för ett Ryssland som omvärlden vill vara med att skapa? Det finns goda skäl till oro. Sedan Sovjetimperiet imploderade för snart ett kvarts sekel sedan har västvärldens insatser för det väldiga landets demokrati varit torftiga, stundtals direkt negativa.
Länge fick det korrupta Jeltsinsystemet stöd. Landet plundrades, ekonomin bröt samman. Den auktoritäre och nyckfulle presidenten lät beskjuta parlamentet i suveränt förakt för demokratin. Valfusket var systematiskt och omfattande under Jeltsin och han drev sitt mordiskt blodiga krig mot Tjetjenien, i praktiken med västvärldens tysta stöd.
Det var inte Putin, länge västvärldens betrodde, utan Jeltsin som inledde skapandet av den auktoritära, korrupta staten.
Vilka är alternativen om Putin störtas? Finns det över huvud taget någon social bas för demokrati? Finns det några gestalter eller samhällsskikt som tydligt företräder demokratiska värden i det land som i stort sett inte hålls samman av någon annan idé än sentimentalt tillbakablickande på det ärofyllda förflutna och vars ledarskap svepts in i korruption och anpasslig lojalitet till härskaren?
Finns det risker för att Ryssland och de gamla sovjetiska republikerna faller samman som Jugoslavien? Det var en utveckling som Furman fruktade sedan Gorbatjov störtades. Furman stod nära Gorbatjov och föreställde sig en tid att reformpolitiken skulle kunna förändra sovjetsamhället i demokratisk riktning. Men den väl naive och idealistiske Gorbatjov krossades av Jeltsin och hans nationalism.
Furmans väldiga forskning om periferierna i det gamla Sovjet övertygade honom om att demokrati, under överblickbar framtid, knappast kunde växa fram någon annanstans än i de baltiska länderna: religiösa, historia och geografiska faktorer talade för det.
I övriga delar av det väldiga ryska riket härskade de imiterande demokratierna och makten låg hos en stark president. Furman gör en obehaglig reflektion: När demokratin varit på väg att stärkas i de gamla sovjetrepublikerna slås den sönder av nationalismen.
Dessvärre är hans analys i allt väsentligt fortfarande giltig.
Västvärldens ledare borde studera Furman, som en varning innan de låter Ryssland braka samman. Det räcker inte med den hållning som Perry Anderson formulerar: ”Ryssland är en besegrad makt, vars ledare kan sitta kvar vid makten om de fogar sig efter västvärldens anspråk men straffas om de inte gör det.”
