Zlatan - för bra för att vara helt sann
David Lagercrantz gjorde roman av biografi
På Bonniers hemsida står det fortfarande att Zlatan "med egna ord" berättar sitt livs historia. I samband med litteraturfestivalen Hay Festival visade sig det vara ett relativt påstående.
David Lagercrantz roll i Jag är Zlatan Ibrahimović diskuterades redan vid lanseringen, och det har aldrig rått några tvivel om att boken är uppbyggd med en författares känsla för berättarteknik. Utvecklingen följer världens vanligaste dramaturgiska kurva; resan från inget till allt. Ändå är den så fängslande och, faktiskt, originell. Vad beror det på?
Det befintliga intresset för Zlatan gör såklart sitt, men det räcker inte. Kändisbiografier produceras i en ström som det ofta rycks på axlarna åt. Mycket av just den här kändisbiografins storhet ligger i språket. Inga citationstecken används. Historien rivstartar i jagform och fortsätter utan avbrott. En rinnande monolog med brinnande röst. En röst som de flesta vant sig vid att höra i media och därför identifierar; ja, så där pratar Zlatan. Den hypnotiska effekten är inte förpassad enbart till fotbollsälskare. Skildringen av klass är en av de bästa jag läst på flera år, eftersom perspektivet ligger så nära berättaren. Huvudpersonen skildras inte utifrån, och det är inte heller en nödvändighet för att skriva om klass men i det här fallet sätter det sin prägel på ett sätt som liknar det Gabriela Pichler uppnår i filmen Äta sova dö. Att Lagercrantz lyckats uppbåda den effekten är bara att gratulera.
Alla som gjort intervjuer vet att det är omöjligt att inte stuva om i citaten. Det handlar om att göra texten begriplig för läsarna. Gränsen för vad som är förtydligande och vad som är att tänja på sanningen är därför en bedömningsfråga. När Lagercrantz berättar för brittiska The Telegraph att han gjorde "en roman" av figuren Zlatan, och "hittade på" språket i samarbete med Ibrahimović är det inte underligt att folk blir upprörda. Man känner sig lurad. Men att känna sig lurad är förrädiskt, i viss mån vill vi ju det. Dessutom är det inget automatiskt bevis för att Lagercrantz gjort fel, eller agerat omoraliskt.
I en senare intervju med Sportbladets Johanna Frändén fortsätter han säga emot sig själv: Det är inget påhitt, de försökte bara hitta ett litterärt språk som funkade eftersom sportbiografier är så tråkiga. Lagercrantz citat är förmodligen lika sanna eller falska som Ibrahimović citat i boken, det är olika sätt att säga samma saker. Av den anledningen kommer de som vill ha ett slutgiltigt svar på om Lagercrantz ljugit eller inte, bli besvikna. Vissa saker går ändå att konstatera: Boken Augustnominerades i fackboksklassen och marknadsfördes som en självbiografi. Samtidigt har inte Lagercrantz dolt att han skrivit "utifrån Zlatans berättelser" (Se Idrottens Affärer 13 jan -13).
Jag respekterar Lagercrantz beslut om få fram den bästa möjliga historien. Bokens position som modern klassiker är välförtjänt och som sådan är den orubblig. Inte som fejkdokumentären I'm still here som påstods skildra skådespelaren Joaquin Phoenix sammanbrott. När det framkom att Phoenix just skådespelat sig genom filmen reducerades den till ett billigt skämt i Jackass-anda.
Den konstnärliga friheten kan sträckas långt, men många har accepterat Zlatans uppriktighet och tagit den på stort allvar. Är det Lagercrantz problem? Kanske inte. Diskussioner som dessa leder ofta till moraliska fallgropar, och jag vill vara försiktig med att tala om de stackars barnen som ser upp till Zlatan. Men boken är unik genom sitt inflytande gällande ungt (manligt) läsande. Kvalitén står ovanför avslöjandet, men förmodligen kommer det påverka hur vi ska betrakta den närgångna "självbiografin" om en av Sveriges största idrottsutövare. Zlatan, sagan som nästan är för bra för att vara sann.
