När Lambertz tystnar
Åsa Linderborg om Quickhärvans gåtor
Svårt neddrogad och felbehandlad påstod Thomas Quick i början av 90-talet att han begått ett trettiotal mord. Av dem fälldes han för åtta, trots att det varken förelåg tekniskt bevismaterial, vittnen eller vid några fall ens kroppar.
Det fanns ingenting – ingenting – av substans, visade de resningsansökningar som gör att Sture Bergwall nu är en fri man.
Att Sverige under några år trodde sig ha en seriemördare berodde på att förundersökningsmaterialet var manipulerat. Att Quicks advokat inte gjorde sitt jobb. Att medierna hakade på. De kritiska röster som fanns, däribland en som tidigt hoppade av utredningen, negligerades.
Att rättsskandalen avslöjades berodde på att Quick fick träffa en ny läkare; han fick en äkta lidnersk knäpp och började se saker klart. En journalist (Hannes Råstam) började tro på honom. En advokat (Thomas Olsson) satsade i åratal allt han hade för att frilägga sanningen.
Hur Quicks fantasifoster alls var möjliga förklarar Dan Josefsson i sin flerfaldigt prisade bok Mannen som slutade ljuga. På Säter ”behandlades” Quick med terapiformen om bortträngda minnen – en teoribildning som för länge sen fullständigt diskvalificerats internationellt, men som i Sverige har ett dussintal sektliknande anhängare kvar.
Den här historien, som började 1993 med Quicks första ”erkännande”, har genom åren bjudit på fem gåtor.
Den första gåtan är hur en man kan utvecklas till att bli seriemördare, och det av ett ovanligt bestialiskt slag (skända kroppsdelar såsom ögon). Den andra är hur en man kan erkänna mord som han bevisligen inte begått.
Båda de gåtorna har vi efter hand fått svar på.
Den tredje gåtan kvarstår: Hur kan en man dömas för åtta mord han inte begått?
Rättsväsendet är inblandat från den lokala polisstationen till de dömande och psykiatriskt vårdande instanserna upp till Justitiekanslern, som utan att sätta sig in i saken säger att allt gått rätt till.
Fallet Quick har nästan italienska proportioner, hur uppstår en sån korruption?
Även den fjärde gåtan är obesvarad: Vad var det som svetsade samman ”Quicklaget” från första början och som nu gör att de inte ger upp och drar sig undan? Är det prestige, hållhakar och desperation som gör att de aldrig drabbas av en lidnersk knäpp och ser allt i ett klart ljus?
Är det vetskapen om att alla lurat alla i olika led och situationer, och att den som hoppar av den rangliga flotten drar med sig alla i avgrunden?
Det spelar ingen roll hur mycket jurister och journalister smular sönder ”bevisen” mot Sture Bergwall, ”Quicklaget” fortsätter ändå hävda att han är skyldig.
De gör det i dag igen. I en artikel i Expressen har de samlat sig till ett gemensamt upprop om hur synd det är om dem, då de blir så illa behandlade i media. De upprepar än en gång att juristerna som ansvarade för resningsansökningarna gjorde ett dåligt jobb. De skriver att media fortsätter att sprida förvanskade fakta.
Oturligt nog för dessa människor sätter de på sig martyrens uppsyn samma dag som Dan Josefsson i Aftonbladet avslöjar att Lambertz blivit ”felinformerad” (läs: han har blivit helt jävla grundlurad) om ett av ”bevisen” i fallet Johan Asplund.
I Sveriges Radio i dag gör Bo-Göran Bodin en uppföljande intervju med Lambertz om detta, att Lambertz i sin bok och intervjuer tvärsäkert påstår att bevis finns som inte finns. (Det finns en kort och en lång på 21 minuter.)
I den här intervjun visar sig Bo-Göran Bodin vara en silkesstrypare av rang. Lambertz fattar inte själv när fällan slår igen, men när han efter lång stund känner snaran runt halsen stumnar munnen för en stund.
Det har aldrig hänt förut. Sveriges Radios intervju kan gå till presshistorien under titeln ”När Lambertz tystnar”.
Lambertz har inget att säga. För en sekund eller ett par. Sen är han i gång igen.
I intervjun låter Lambertz uppriktigt förvånad när det går upp för honom att han blivit blåst av en kollega i Quicklaget. (Seppo Penttinen, som uppenbart vittnat falskt under ed i en rättegång.) Nu hävdar Lambertz som han alltid gör när bevismaterial visat sig vara manipulerat: han har fört fram fel exempel, men han har ändå rätt.
Det här avslöjar i vilket sårbart läge Lambertz är.
Lambertz brukar säga att han inte läser in sig så mycket själv, utan att han får sitt material från sina ”sagesmän”, det vill säga Quicklaget.
Helt renons på självbevarelsedrift går han alltså i god för andras påståenden. Andra är i det här fallet människor som gång på gång beslagits med lögner eller brist på profession.
Lambertz skriver till och med en bok där han anklagar en människa för ett flertal mord, en bok som bygger på "mycket mycket viktiga bevis" hämtade från dokument som han aldrig har bett att få se. Hade han gjort det, hade han fattat att dokumenten inte finns.
Hur kan en så intelligent och kompetent människa utsätta sig själv för en sån situation i offentligheten? Av alla gåtor i den här tragedin, är Göran Lambertz kanske den största. Varför låter han sig bli lurad på det här sättet?
