”Idag räcker det inte med den sedvanliga tysta minuten”
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-09-15
Italiens premiärminister Matteo Renzi svarar på tidningarnas upprop
Käre redaktör.
Plötsligt har alla, ja, verkligen alla, förstått vad som sker. Och ställda inför tragedin har de insett att det inte längre är möjligt att se åt ett annat håll. Jag vet inte om det var en särskild händelse som gjorde det: tunneln i Calais, lastbilen i Österrike, den hjärtskärande bilden av Alan i Turkiet. Jag vet bara att allt blev annorlunda inom loppet av några dagar.
För oss italienare har detta varit som att se en film på en iPad, med hörlurarna på. Det är bara du som hör och ser det som sker på skärmen. Plötsligt är det någon som tar av dig hörlurarna. Plötsligt är hela rummet fyllt av ljud. Du är inte längre ensam. Men detta är inte en film. Det är kvinnor, barn, äldre. De har drunknat, de har dödats av människohandlare. Vi har sett hundratals av dem dö i Medelhavet. Och vi har räddat tusentals liv tack vare marinen, kustbevakningen och våra frivilligorganisationer.
Kalif är en av dem som räddats. Hans mor är 24 år gammal, hon heter Ester. För två år sedan lämnade hon Nigeria tillsammans med sin make. Hon tog sig genom öknen till Libyen, där hon misshandlades och fängslades. Hon lyckades rymma och kom ombord på ett av dessa dödsfartyg. Hon var ensam, eftersom mannen inte hade de pengar de nya slavhandlarna krävde för biljetten. När hon räddades mitt på Medelhavet av ett italienskt fartyg födde Ester sin son. Nu är Khalif trygg och vid god hälsa. Hans far är fortfarande i Libyen, där sparar han ihop pengar för att kunna utmana döden. För att nå fram till livet.
Käre redaktör, Italien är stolt över sina barn som kämpar i vågorna för att rädda människoliv. Men Italien vet att det inte räcker att bli rörd, man måste också göra något. Känslor är viktiga, men idag är det först och främst handling vi behöver. Låt oss vara tydliga: Idag räcker det inte med den sedvanliga tysta minuten.
Det behövs större visioner i utrikespolitiken. Låt oss säga som det är: Det internationella samfundet, och Europa, har inte förstått vad deras egna handlingar i Syrien och Libyen har medfört. De har undervärderat sin egen kapacitet att skapa en framtid i dessa områden. Det räcker inte jaga bort en diktator eller bomba en fiende om du inte därefter klarar att hantera de kulturella, ekonomiska och utbildningsmässiga utmaningarna i dessa länder. Kort sagt, om du inte vinner den politiska kampen.
Detta gäller självklart i Mellanöstern. Men också i Libyen, till exempel. Det måste till större uppmärksamhet kring Afrika. Där ligger vår framtids hjärta, där finns stora tillväxtmöjligheter, det är en guldgruva för dem som tror på idealet om en globaliserad värld. Europa har de senaste åren inriktat sig på utvidgningen österut, med varierat resultat. Personligen ser jag det som en moralisk plikt att fortsätta utvidgningen, i första hand till Serbien och Albanien. Men tiden är också inne för att sätta verkligt fokus på Medelhavet. Vi måste använda alla till buds stående medel (internationellt samarbete, utvecklingshjälp, övertalningskraft) till detta, och det kommande toppmötet mellan EU och afrikanska länder på Malta den elfte och tolfte november kan vara en startpunkt.
Det är också nödvändigt att övervinna den nationella egoismens logik. Därför måste vi ta oss vidare från Dublinfördraget. Tanken att hotspots (gemensamma mottagningscentra längs Europas yttre gränser, översättarens anmärkning) skall drivas på gemensam europeisk nivå är bra. Men detta blir möjligt endast om enskilda länder förbinder sig att ta emot att visst antal människor (kvotsystem) och om återsändandet av dem som inte har rätt till asyl organiseras av EU, och inte av de enskilda medlemsländerna.
Europa står i alla händelser vid ett vägskäl, det är inte något som bara tidningarna eller politikerna säger, det står nu klart för var och en, varje dag. Vi måste hitta fram till idealen som gör det möjligt för oss att vara tillsammans. Om inte blir Europa en tråkig bostadsrättsförening med abstrakta och sterila regler. Regler som nästan alltid handlar om ekonomi, och som dessutom väldigt ofta leder oss fel.
Den som har studerat de stora civilisationernas undergång, som Romarrikets fall, vet att undergången inte inleds som ett resultat av ekonomisk tillbakagång, utan kulturell. Det handlar om ande, för att använda ordet i dess ickereligiösa betydelse.
Europa måste välja om vi ska fortsätta vända ryggen till verkligheten, eller konfrontera den. I all dess komplexitet. Med rak rygg och med visioner i blicken. Med mod och intelligens, som du redaktör, och dina kollegor, uppmanat oss till.
Efter att vi italienare i månader känt oss ensamma om att förhålla oss till denna nödsituation, inte bara till havs utan också vid sammanträdesborden i Bryssel, verkar det nu som om allt är förändrat.
Jag är mycket stolt över Italiens ekonomiska framgångar. Vi är äntligen ute ur krisen, vår BNP växer igen och tack vare Jobs-act-reformen ser vi åter en ökning i antalet trygga, fasta jobb. Men jag vet väl att historien inte kommer att döma min generation efter hur stor skillnad det är på räntan Italien och Tyskland betalar på sin statsskuld, eller efter vilka reformer som genomförts. Det viktiga är huruvida vi har klarat att stå upp för varje enskild människas rätt till värdighet.
Vi är stolta över hur våra europeiska landsmän, våra europeiska bröder i Österrike och Tyskland och andra länder, har tagit emot våra flyktingbröder.
Vi har redan gjort det i månader. Och vi har inte tröttnat. Vi kommer aldrig att låta oss tröttas ut av att rädda alla dem som inte ser vårt Europa endast som en vacker historia från förr, men som en möjlig framtid. En framtid som vi skapar tillsammans.
Matteo Renzi
till svenska av Joar Tiberg
