Kulturchecken kul idé men en droppe i havet
Vi får vänta på större förändringar i kulturarbetarnas villkor
När restriktionerna nu är borta och kulturlivet öppnar igen är det som att krutröken efter ett större slag lägger sig. Nu kan vi se vad som finns kvar och vad som försvunnit – vilka musiker som bytt yrke, dansband som lagt ner och teatergrupper som upphört. För nu vet vi att en bransch som går ut på att samla människor för att känna tillsammans drabbas brutalt av smittsamma virus.
Det insåg även regeringen då den förra året tillsatte den utredning om kulturens återstart som i dag presenterades av Linda Zachrison: ”Från kris till kraft”. Den föreslår insatser mellan 2022 och 2024 till en kostnad av 3,9 miljarder kronor för att få kulturen på fötter, och därefter 760 miljoner årligen.
Ett oväntat och med svenska mått mätt ovanligt förslag är det om en kulturcheck om 150 kronor till alla över 18 år. För den ska man till exempel kunna se en dansföreställning, besöka ett museum eller gå på bio.
Det är lätt att se det som en present till oss från staten men den verkliga mottagaren är fortfarande i förlängningen kulturbranschen. Efter 18 månader hemma i soffan med i bästa fall streamad kultur, vill de få oss att lämna våra vardagsrum och ta oss till de kulturinstitutioner som inte klarar sig utan en levande publik.
Visst hade de 585 miljoner kronor dessa kulturcheckar beräknas kosta kunnat gå direkt till de blödande verksamheterna – men det finns också något sympatiskt i att vilja bjuda varje vuxen svensk på en kulturupplevelse, efter dessa själsligt ödsliga 18 månader. Det är ett branschstöd i fint omslagspapper.
Med det sagt tror jag inte att 150 kronor räcker för att locka en ny publik, alltså de som inte brukar konsumera kultur. Men det tycks heller inte vara ambitionen med just det här förslaget – utredningen påpekar att den föreslagna summan bara räcker till hälften av alla vuxna svenskar. Det skulle antagligen vara the usual suspects som använde den digitala checken, men om målet är att fylla salar och salonger så uppnår man ju det.
Förslaget om en kulturcheck är dock bara en punktinsats för 2022. Precis som för alla andra delar av samhället har pandemin varit ett stresstest och brister och luckor i kulturlivets ekosystem har blivit smärtsamt uppenbara. Dansare, keramiker och oboeister behöver samma sociala trygghet som svetsare, banktjänstemän och lärare.
Med dagens system av stipendier och utbredda frilansande visade pandemin att den tryggheten inte finns. ”Från kris till kraft” har förslag runt några av dessa frågor men hänvisar i övrigt andra, pågående utredningar. Det är i dessa vi förhoppningsvis får lösningar för kulturbranschens riktigt långsiktiga hållbarhet.
