En av Europas ledande intellektuella är död
Toni Negri – ”den evige kommunistiske hädaren” – blev 90 år
Jag slår upp Il Manifesto, enligt en många decennier lång rutin. Under veckoslutet läser jag på första sidan av den omistliga italienska vänstertidningen att Toni Negri dött vid 90 års ålder. Han har under större delen av sitt liv kallats ”den evige kommunistiske hädaren”. Från Il Manifesto är det menat som högsta beröm.
Negri är möjligen känd för en yngre generation som medförfattare till ”Imperiet” och ”Multituden: Krig och demokrati i imperiets tidsålder”. Böckerna skildrar en värld i permanent krigstillstånd, utan medborgarrätt och andra friheter. Politiken har underordnats det militära systemet. En sammanfattning av vår tids verklighet, fast boken skrevs för snart två decennier sedan.
Negri och medförfattaren Michael Hardt ville inte som så många andra sprida apokalypsens budskap. De betraktade vår högteknologiska globala värld som fylld av växande möjligheter till motstånd, till att skapa demokratisk omvandling och besegra den härskande maktordningen. Kampen måste dock vara internationell och kan inte bygga på nationell arbetarklass. ”Multitudens skapande krafter har förmåga att skapa ett mot-imperium, en alternativ politisk ordning.” Så kan budskapet koncentreras.
Ortodoxa marxister dömde u dessa teser som kätteri. Hädarnas böcker såldes dock i miljonexemplar och har nått generationer av alternativglobalister. Den kanoniserade marxismen däremot är död.
Toni Negri var optimistisk redan 2005. Han föreställde sig att den nya EU-konstitutionen skulle skynda på Imperiets fall: Ett politiskt Europa kunde bli en motkraft till finansvärlden. Negri blickade tillbaka till 1917 års revolution: ”Dagens vinterpalats är världens Centralbanker.”
Negri, under sin ungdom verksam på en kibbutz, fängslades som ansvarig för Röda brigadernas våld under Italiens våldsamma 70-tal. Mordet på premiärminister Aldo Moro är det ohyggligaste exemplet. Negri var oskyldig men spärrades in på trettio år, utpekad som ”ett ont genius”. Han lyckades fly, mycket tack vare det italienska kulturradikala partiet som lät välja in honom i parlamentet. Negri fick senare en fristad i Paris. Under den socialistiske presidenten François Mitterrand skyddades politiska flyktingar. Samarbete inleddes med Pierre Bourdieu, Michel Foucault, Jacques Derrida.
Toni Negri var en av Europas ledande intellektuella och en av universitetsvärldens främsta. Han skrev grundläggande böcker om filosofer som Kant, Hegel och Spinoza (också han utpekad som hädare). Negri studerade och gav ut en grundläggande studie om Giacomo Leopardi, italiensk romantiker och en av 1800-talets främsta författare.
Senare delen av sitt långa liv tillbringade Negri i Italien, delvis som fånge. Han fortsatte göra motstånd mot den globala kapitalismen. Samlingsplatsen för honom och hans medarbetare har varit (och är) plattformen EuroNomade. Han läser ur sina tre memoardelar och talar om sin förestående död. Han påminner om att han föddes under Mussolinis fascistdiktatur och att Italien i dag styrs av fascismens arvtagare, Meloni.
De sista orden från Negri är milda och hoppfulla: ”Jag dör småleende medan jag tänker på alla mina föregångare som kämpat för uppror och befrielse och på alla som ska fortsätta det arbetet.”
