Ju svagare grupp, desto jävligare politik
Att frånta människor rätten till tolk är populistiskt och utan verklighetskontakt
Liksom de flesta har jag en del jobbiga minnen från barndomen. Att ha behövt följa med min mamma till gynekologen för att agera tolk är tack och lov inte ett av dem.
Lagen säger att den som behöver tolk har rätt till det. På så sätt slipper barn och anhöriga pinsamma situationer som annars kan uppstå. Men det är inte bara på grund av genanta känslor vi har lagen, det handlar om rättssäkerhet, att det ska bli rätt för vården, för myndigheter och för den som berörs. Det är också en demokratifråga – att kunna delta i samhället utifrån sina förutsättningar är att öka delaktigheten.
Ändå vägrar den idiotiska idén att frånta människor rätten till tolk att dö. Regeringen kör nu en hjärt- och lungräddning på förslaget. Trots att vården säger att det är en dum idé vägrar populisterna att lyssna. Förslaget finns i Tidöavtalet och ska utredas, men M och SD i Stockholm vill inte vänta utan lägger ett eget förslag redan nu.
Lokalpolitikerna svamlar om kostnader, trots att de inte ökat de senaste åren. Sen slänger de in argument som får det att låta som att det är av omtanke om de berörda som de skrotar tolkrätten.
Hinder ska sporra människor att lära sig språket menar de. Det finns ingen som helst logik i det resonemanget, och än mindre forskning som stödjer det. Språk är komplext, vissa människor har större språkbenägenhet än andra, en del kan inte lära sig nya språk hur mycket de än försöker. För andra handlar språk om lager av känslor, vi alla har ett modersspråk som känns i kroppen men kanske talar andra språk som kommer från tungan.
Men populism handlar sällan om verkligheten, den handlar om fantasier. Vi matas med myten om invandraren som lat, farlig och som behöver tuktas och piskas.
Ju svagare grupp, desto jävligare ska politiken vara. Papperslösa ska anges av läkare. Sjuka med uppehållstillstånd ska nekas tolk. Barn till invandrade föräldrar ska inte få hemspråksundervisning, trots att forskning visar att barn som kan sitt modersmål bra också lär sig nya språk bättre.
När jag pratar med mina äldre svensk-finska bekanta suckar de och säger att klagomålen på de nya hemspråken påminner om hur det lät när finska barn fick hemspråk förr. Frågan är inte ny. Språk som nationalismens piska och markör har en skamfläckad historia i Sverige.
Författaren Ann-Helén Laestadius påminner i aktuella Straff om hur illa det kan bli när staten låter språkpiskan vina och drar assimileringen till sin spets. Boken handlar om tiden när staten hade nomadskolor för samiska barn, där de berövades sitt modersmål. Skillnaderna är uppenbara men tankegodset om en nation, ett folk och ett språk ligger fortfarande där och pyr under ytan.
