Opera i högsta läge
Claes Wahlin om en av världens bästa countertenorer
Francesco Cavalli, italiensk kompositör som föddes 1602 och dog 1676, skrev ett otal operor och var efter Monteverdis död den främste av operakompositörer i Venedig. Han skrev en lång rad operor, 41 stycken, varav 27 fortfarande är bevarade. De senaste åren har hans operor framförts allt oftare, till och med Drottningholmsteatern gav Jason & Medea 2012. La Calisto är annars kanske den mest uppmärksammade.
Eliogabalo har en något skymd historia. Den beställdes till karnevalen 1668, men drogs av okänd anledning tillbaka strax innan premiären. Möjligen är porträttet av den romerske kejsaren Heliogabalus, som härskade några år på 200-talet, alltför starkt. Han härskade blott under fyra år, och var inte mer än tonåring de åren. I operan skildras han som en hänsynslös man som gör vad som helst för att få den kvinna han trånar efter.
Operans funktion var ändå att tjäna som ett slags furstespegel, så möjligen trampade Cavalli och den anonyme librettisten på ömma tår. En mindre dramatisk hypotes är att Cavallis stil befanns passerad, en hypotes som stöder sig på det faktum att en annan opera med samma ämne (av Giovanni Antonio Boretti) fick premiär i stället. Cavallis opera fick premiär betydligt senare – 1999, i Crema, och har sedan dess framförts i både USA under René Jacobs ledning i Bryssel och USA, 2004 respektive 2007. Gotham Chamber Opera gjorde också en uppsättning på en nattklubb i New York 2013 och nu har operan nått Garnier-operan i Paris.
Regissören Thomas Jolly har tidigare endast regisserat teater, mest uppmärksammad för en arton timmar lång Shakespeare-uppsättning, de tre delarna Henrik VI. Sceniskt är Eliogabalo inte helt klockrent, den stora klossen på scenen som kan vridas och skjutas fram och tillbaka gnisslar lite väl mycket och de spotlights som skär över den annars mörka scenen likt en rockkonsert, var nog en idé som såg bättre ut regianteckningarna än som materialiserad idé, Jolly har själv uttryckt att han försöker blanda hög- och lågkultur, men denna gång blir det alltför sökt.
Musikaliskt är det däremot sällsynt lyckat. Orchestre Cappella Mediterranea har en mjuk och och böljande klang under Leonardo García Alarcón ledning och samtliga solister gör mycket goda insatser. Elin Rombo, som här (liksom Fagioli) debuterar på Paris-operan, gör Eritea, som förnedrats av Eliogabalo och älskar Giuliano (Valer Sabadus), har en väl samlad sopran och Sabadus countertenor är skör och tät på samma gång.
Tenoren Paul Groves Alessandro har auktoritet och en mäktig tenor, väl matchad av hans trolovade Gemmira (Nadine Sierra), är en av de kvinnor Eliogabalo sökte lägra. Övriga mindre roller onämnda, men de gör alla bra ifrån sig. Sist men främst, naturligtvis, är Franco Fagioli i titelrollen. Här finns en styrka och ett vokalt engagemang av hög halt. Det slags recitar cantando som Cavalli så gärna i Monteverdis efterföljd skickligt komponerade är minst lika ansträngande och svårt att exekvera med samma bravur som Fagioli.
