Det kan aldrig skrivas för många romaner om döden
Men fel bok vann Nordiska rådets litteraturpris, tycker Jenny Tunedal
På sin mors femtioårsdag ska Arvid hålla tal. Men han är för full och har glömt sina anteckningar. När han står där och vacklar säger han bara: Jag minns ingenting om dig. Mamman svarar: Det kanske är lika bra.
Det uteblivna hyllningstalet och mammans lakoniska reaktion är ett yxhugg av mörker i Per Petterssons Jeg forbanner tidens elv, en roman om en mor och en son. Arvid är 37 år och ligger i skilsmässa när hans mor får veta att hon är allvarligt sjuk i cancer. De två möts och ändå inte i en sommarstuga vid havet i Danmark, dit mamman tagit sin tillflykt. Året är 1989, det är höst och perestrojka – frihetsvindens förvirrande tid, löven och muren faller på avstånd. Allt är i gungning, på väg att ta slut. Parallellt löper ett andra spår som utspelar sig under tidigt 1970-tal då Arvid är ung maoist, förälskad i flickan i den blåa kappan och i tanken på att vara arbetare. Trots alla drömmar om ett bättre, större, friare och mer intellektuellt liv som mamman matat honom med väljer han att hoppa av sina studier och ta jobb i samma fabrik som sin far. Jag kommer att minnas den här mammans bortvända hängivenhet länge.
Per Pettersson skriver om livet som en serie misslyckanden. Om att människor inte når fram till varandra, om allt det där vi aldrig säger till varandra, om att inget blir så som vi ville. Allt som återstår är alltså att förbanna tidens älv (för övrigt ett citat ur en dikt av Mao Tsetung) som obarmhärtigt river med oss alla mot en och samma intighet.
Det kan aldrig skrivas för många romaner om döden, eller om ensamheten och hopplösheten i det här livet. Och det skrivs nog rentav för få romaner om vad vi ska ta oss till med socialismen efter 1989. Trots det blir jag inte särskilt gripen av årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris – inte så konstigt kanske, eftersom jag alltid känt mig lite sval inför denne Arvid Jansen, klassresenären som Per Pettersson skrivit flera böcker om. Alla litterära projekt är som bekant inte alla läsares kopp te och jag vet att det är många som förstår sig bättre på Arvid än vad jag gör.
Däremot tycker jag att det är tråkigt att priset i år går till en roman som är så både stilistiskt och innehållsligt präglat av författarens återkomst till ett slags hemort. Pettersson befinner sig på så fast mark att ingenting riktigt vibrerar, vare sig i prosan eller i mig som läser. Det är stabilt, skickligt och sympatiskt och visst finns det scener som bara en sten skulle kunna undgå att röras av, men som läsare går man liksom helt intakt ur romanen.
Fel bok vann faktiskt. För det hände så mycket i nordisk litteratur förra året, det kom böcker som på ett akut sätt arbetar sig rakt in i den ruttnande samhällskroppen. Bland de nominerade fanns danska Ursula Andkjær Olsen som river mig med långt ut på ett kaotiskt lyriskt hav av krig och skådespel i sin vilda poesibok Havet är en scene. Och norske Øyvind Rimbereid vars Inger Christensen-doftande Herbarium äger en sällsynt skärpa, svärta och skönhet. Och inte minst svenske Andrzej Tichý. Hans Fält är en fullständigt skoninglös roman.
När jag läser den förstår jag inte hur vi ska kunna leva vidare i den här världen. Där många människor dödas, drivs på flykt och går under samtidigt som andra kommenterar litterära priser.
