När blixten tog vår klasskamrat
Petter Lindgren minns en hemsk skolutflykt och lämnar in en läxa – 40 år för sent
Per Larsson från Fjugesta. Det har förmodligen inte gått en dag utan att jag har tänkt på honom, eller på det av honom som blev kvar där på andra sidan av ett åskoväder sensommaren 1983, för snart 40 år sedan.
Fjällrävenjackan, systemkameran. Det där lite barnsligt blonda håret.
Sådant han sa.
Att han knappt ett dygn innan han dog undrade hur man skulle bära sig åt för att fotografera blixten.
Gick det att vara så snabb?
Att jag tyckte att det var korkat.
Från själva olyckan minns jag förstås mest de andra. Tydligast Jörgen. Snabbmakaronerna som ännu kletade mot hans rygg, hur vi tryckte oss mot marken i den där lilla sänkan. Blåbärsris, rötter.
Att det spöregnade. Att blixtarna bara fortsatte.
Sedan Christer, vår gympalärare och ena klassföreståndare. Hur han koncentrerade sig på Per och fick andra att ta hand om övriga skadade. Som Lena, vår lärare i svenska och klassföreståndare nummer två, eller Magnus som grät att han aldrig skulle kunna spela ishockey mera. Eller om sådana som bara grät, skrek eller tänkte ta kanoterna och dra rätt ut i Salbosjöns mörker.
Hur hans ansikte liksom skrynklades ihop när han till sist berättade att Per var död, att Per hade dött på en gång.
Vi befann oss alltså på en skolutflykt, jag och min gymnasieklass från Risbergska skolan i Örebro, en paddling som inleddes i stekhett väder på Nittälven i trakten av Kopparberg. Ett ynkligt litet vattendrag, men så kringelikrokigt att det fick mig att tänka på Werner Herzogs ”Aguirre – Guds vrede”, en film om några conquistadorer som färdas längs Amazonfloden för att leta efter Eldorado. Redan efter ett par hundra meter skreks det från någon av de främre kanoterna: EN ÖRN!
Målet för paddlingen var Stjärnfors herrgård i södra änden av sjön Ljusnaren, men på vägen dit skulle vi göra en avstickare för att övernatta på Storön i Salbosjön, en sådan där småtrist och näringsfattig sak typisk för Bergslagen. Dock omgiven av blånande barrskogshöjder, ungefär som på burkarna med Norrlands Guld.
Framåt skymningen slog vi upp våra tält på Storön och började greja med spritköken i de matlag vi delat in oss i. Jag och Jörgen var ett sådant, och trots att han jobbade extra i delikatessdisken på Ica så körde vi frystorkat från Ekströms. Är man örebroare så är man. Till det snabbmakaroner med bismak av rödsprit.
Jörgen var en trevlig prick på det hela taget, något av synthare medan jag drog åt det gitarrbaserade och nerknarkade New York-hållet. Jag minns att han nickade gillande när jag över spritköksångorna berättade att jag på eget bevåg hade importerat en skiva med Johnny Thunders hela vägen från USA. Eller om han kanske drev med mig, man visste aldrig så noga med Jörgen. Dyrt blev det i alla fall. Tull, moms och hela rasket.
Det började regna så smått och vi drog oss tillbaka till tältet för att äta.
Det var då det small, eller snarare dunsade till, som om den samlade tyngden i ordet järnmalm hade störtat in i Storön och våra trumhinnor.
Jag såg bara Jörgen framför mig i tältöppningen, snabbmakaronerna på hans rygg
Efter vad jag vet var det bara Thomas som hann se denna första och dödsbringande blixt ur Intet. Tydligen hade Per gått för att hämta något i sin ryggsäck som stod lutad mot en tall, och sedan hade den kommit farande där i tallen, rätt ner, för att i huvudhöjd slå vinkelrätt ut ur stammen, rakt in i Per. Ett stort ljusklot.
Själv såg jag alltså inget av det där. Jag såg bara Jörgen framför mig i tältöppningen, snabbmakaronerna på hans rygg. Detta efter att vi av tryckvågen hade lyfts rätt upp i luften och daskat ner i backen igen med våra kåsor och gafflar, som på tecknad film. Nu låg de där prydligt uppkastade på hans vinröda Lyle & Scott, mina nyss tuggade snabbmakaroner med sitt frystorkade Ekströms.
Hur det såg ut när vi hade lyckats trassla oss ur tältet har jag ingen aning om. Kanske slogs mitt episodminne ut av blixten. Det tycks i sådana fall inte ha återhämtat sig förrän vi låg där i vår lilla krater av rötter och blåbärsris och stirrade ut i det oerhörda: folk som sprang omkring och ropade i någon sorts trögrörlig medeltidsdager, andra som bara låg. Allt genomrivet av spöregn och vita blixtar, men inget egentligt dunder. Mer av ett vasst frasande, som när dagisbarn river av sig sina kardborreoveraller. Jag har varken förr eller senare upplevt en liknande åska.
När det värsta tycktes vara över bestämdes det på något vis att de två mest lämpade, Helle, orienterare, och Michael, allmänt krutpaket, skulle ta en av kanoterna och paddla efter hjälp.
Enligt Aftonbladet som slog upp händelsen ganska stort men fick en del om bakfoten, tillryggalade Helle och Michael sammanlagt sex kilometer innan de nådde civilisationen:
”John Franzén på gården Smörstenen berättar:
– De var alldeles slut när de kom fram till mig. De berättade vad som hänt och tillsammans ringde vi efter hjälp.”
Troligtvis behövde de väl inte återvända till ön, men enligt min hjärna kom i alla fall Helle tillbaka. Jag kan ännu se henne tydligt framför mig, hur hon står där i vattenbrynet, omsvärmad av blixtar och domedagsmörker, och iförd sådana där proffsprylar, orienterarbyxor i militärgrönt, kartfodral och kompass. Jag vet inte hur det var med den saken egentligen. Klassens vackraste näsa hade hon i alla fall.
När folk knorrar över skatten brukar jag tänka på det där. Att det är just det där vi får för pengarna
Det måste ha tagit minst en timme innan vi såg skogen på andra sidan vattnet uppfyllas av blåljus, en oändlig rad som jag minns det, men inga sirener. När folk knorrar över skatten brukar jag tänka på det där. Att det är just det där vi får för pengarna.
Aftonbladet: ”Brandkår och ambulans från Kopparberg lyckades på små skogsvägar ta sig fram till en strand 500 meter från Storön. Med båt förde de iland ungdomarna som sedan kördes till ett i hast uppfört sjukläger på Stjärnfors herrgård.”
När jag såg hur ambulansgubbarna först bar Magnus och Lena på bår ner till räddningsbåtarna, och att de väntade med Per till sist, det var väl då det började gå upp för mig att det hade gått åt helvete för honom.
Hemkörd av snuten framåt småtimmarna, det hade jag inte varit med om förut och inte mina föräldrar heller. Jag kan inte svära på det, men tydligen hade någon från sitt polisbilsbaksäte sett att Örebro-Kuriren redan hade oss på löpet. ”Skolklass i åskdrama”, något sådant. Örebro-Kuriren som alltid var först med allt, inte minst med mordet på Olof Palme.
Jag vill minnas att jag drog och repade redan dagen efter hemkomsten, och nog tyckte de andra i bandet att jag var konstig som ville repa direkt efter en sådan där grej. Jag vet inte det jag. Ibland finns inget bättre än en gitarrförstärkare så kraftfull att den skulle kunna käka upp en till frukost om den ville. Jag förstår precis varför man fortsätter att dansa på klubbarna i Ukraina, trots att det mesta bombats till smulor.
I klassen gick vi nog alla omkring som radiostyrda efter olyckan, och vi hade väl alla våra minnesluckor. Till och med sådant som hände ganska långt efteråt tycks vara suddigt för många. Under ett påföljande klassmöte där också föräldrarna var med reste sig till exempel Jonas och började berätta om Per, att Per var lite udda, kanske lite utanför. Jonas höll på i säkert tio minuter, men numera minns han inte ett spår av vare sig mötet eller det improviserade talet.
Visst var Per lite udda, och han var knappast någon tjejmagnet om man vill uttrycka sig heteronormativt, vilket så gott som alla gjorde 1983. Han föreföll på något vis lillgammal till både kropp och själ, och han var till och med kortare än jag som var sent utvecklad och inte växte till mig förrän framåt studenten.
Vi fann väl varandra i den där kortvuxenheten, antar jag, och så hade vi intresset för fotografi och film gemensamt. Musik förstod han sig förstås inte på, utan kom mest dragande med sådant han snappat upp på bio, gillestugestandards som ”Cavatina” (Deer Hunter) eller Ravels ”Bolero” (Blåst på konfekten med Bo Derek). Men vad visste väl en bondson från Fjugesta.
Ibland kunde jag också reta mig på sådant han sa, vilket rätt ofta var konstiga saker.
En gång sa han att han visste att jag aldrig skulle få några barn.
I bilen upp till Kopparberg och Nittälven sa han att han ville ha ett franskt knull. Vad fan var ett franskt knull för något?
Det etsade sig fast i alla fall.
Eller det där med att fotografera blixten. Det borde väl han ha vetat med sin Pentax. Att det bara är att låta kamerans slutare stå öppen och vänta.
Jag tror att det är det där sista som gör att jag inte har kunnat tänka mig annat än att hans ögon måste ha stått på vid gavel efter dödens inträde. Att blixtarna bara fortsatte därute. Regnet.
Fram till olyckan hade det varit en lite hård stämning i klassen, så där som det förmodligen alltid är, men efteråt var det som om allt sådant rann bort och aldrig hann komma tillbaka. På klassfotot från studenten är det ett eftertänksamt och lite förvirrat gäng som står där med mössorna i kallblåsten. Jag tror att vi alla tänkte på Per i det ögonblicket.
Nog hade vi också kommit närmare våra två klassföreståndare än vad som borde vara möjligt under tre ynka gymnasieår. Christer med sin Tom Selleck-mustasch, fordom en habil spelare i det numera tyvärr inte lika habila Örebro Sportklubb. Lena med sin intagande skelögdhet som ibland fick två personer att svara när hon ställde en fråga i klassrummet.
Lite skäms jag fortfarande över att jag aldrig lämnade in något när hon i veckorna efter Pers död gav oss i uppgift att skriva ner våra intryck av olyckan, i som jag förmodar terapeutiskt syfte. Det blev förstås rätt kassa texter. Den som fick till det bäst var faktiskt Carl-Magnus som inte ens var med på paddlingen, eftersom han blev förkyld och fick stanna hemma.
”All världens otur koncentrerad i en enda blixt”, skrev han på ett ställe.
Själv fick jag inte fram ett ord, och det får jag knappast nu heller. Lena och gudarna ska dock veta att mitt håliga minne har gjort så gott det har kunnat.
40 år för sent, men ändå.
