När årstiderna hotas förlorar jag tryggheten
Den som väntar på våren väntar på att alla klockor äntligen ska gå rätt
Ligger på soffan, halvslumrar, men har blicken fäst på det ymniga snöfallet utanför fönstret. Det hypnotiserar. Ingen är gladare än jag när snön faller på senhösten och förvandlar en nervissnad trädgård till en vit skulpturpark – och bolltistlarna plötsligt bär små luvor.
Snöflingor i februari brukar jag se som en lycklig påminnelse om att fjärilarna ska dansa över sommarängen, men när de faller i sena mars eller april börjar de bli störande små bråkmakare. Faller de i maj är avgrunden nära. Jag tror att det är den stora tryggheten som då hotas: Årstiderna.
Ju äldre jag blir, desto mer betyder årstidernas gång. Och faktiskt, ju äldre mänskligheten blir på denna jord, desto mer betydelsefull blir årstidsväxlingen.
Klimatkrisen innebär en våldsam störning i hela vår tidsuppfattning. En sommar för några år sedan var älven så uttorkad att man på ett ställe kunde gå över den på bottenstenarna. Själva rummet blev – fel tid. Nyligen pratade jag med en krigskorrespondent som nyss besökt ett förtorkat Östafrika. Döda barn begravda i den snustorra jorden och grinande ben från lika död boskap. Rummet och tiden hade åtskilts.
I Stockholm såg jag för någon vecka sedan snödroppar. Kanske litet tidigt, tänkte jag, och avläste det stora sanduret i min egen kropp. Sen kom regn, därefter snö. Och jag läste: ”Skyn gråter med sit Regn ok mul’ ge Dimbe-Wäder/ Iförer sig i sorg ok hjwite Winter-kläder”. Det är Lasse Lucidors 400 år gamla poem. Själva den uråldriga stavningen tröstade mig något oerhört, som om allting ändå kunde förbli, trots att naturen numera är lika skakig som ”de” och ”dem” inför talspråksimperialismen som väller in från alla sociala media.
De satt där som ett prosastycke på västerbottnisk dialekt i en Sara Lidman-roman. Det var som att se hundra klockor ställas rätt av solen själv
Tomas Tranströmers underbara vårdikt om de första blåsipporna, den stora men dödstysta festen, rymmer också några ord på riktigt gammal svenska när han jämför med festen som det ställdes till med i Nineve: ”…the gjordo rusk ok mykit bangh”.
Jag älskar riktigt gammelstavade ord. De är liksom taggiga, de har sin vikt i gram och kilo, som verkliga föremål och växter i naturen själv: Lucidors Dimbe-Wäder är något man kan ta på! De är tid, så som den ska vara: Något att lita på. Jag kan ibland surra själen vid sådana gamla ord, liksom för att hålla mig fast i årstider som börjat luta så brant att man tappar fotfästet i dem. Jag jämför med den tröga och plågsamma läsningen av den senaste klimatrapporten, kapitlet som är till för beslutsfattare: Död text. Ord som aldrig varit och aldrig ska bli levande, trots det livsviktiga budskapet.
Häromdagen såg jag norrlandssolen klampa in som en frälsare i ett snötyngt Umeå: Människor satt lutade mot husväggar, med älvens bländande snötäcke framför sig. De satt där som ett prosastycke på västerbottnisk dialekt i en Sara Lidman-roman. Det var som att se hundra klockor ställas rätt av solen själv. Och årstiderna berättade att de finns, att de kämpar vidare, mot alla odds.
Den som väntar på våren väntar på att alla klockor äntligen ska gå rätt.
Sedan sänks min blick från snöfallet därute och når lådorna med förkultiverade växter på fönsterbrädan: Rosenskära, luktärt, blomman för dagen. Det snöar men jag har våren i mitt vardagsrum.
