Allt ljus på Julia
Camilla Hammarström om en bortglömd konstnär
Julia Beck (1853-1935) var en av alla de konstnärer som på 1880-talet sökte sig till Paris och målarkolonin i Grez-sur-Loing. Bland vännerna fanns Karin Bergö, Carl Larsson, Richard Bergh, Nils Kreuger, Georg Arsenius, Oscar Björk och Eva Bonnier. Livet i Frankrike bjöd på stor konstnärlig och personlig frihet för en ung kvinna. Hon kunde röra sig fritt i staden, äta på restaurang, besöka utställningar och konserter. Samt bevista alla ateljéfester som anordnades av den nordiska kolonin. Hon kunde välja vilken skola hon ville gå på och låta sig inspireras av det nya franska måleriet.
På Sven-Harrys visas ett stort antal målningar. En mindre del av utställningen visades på Zornmuseet förra året, då också Kåa Wennbergs levnadsteckning över Julia Beck publicerades. Julia Beck tillhör de många kvinnliga konstnärer som glömts bort efter sin död, men som nu lyfts fram igen. Konsthistorien blir genast helare och mer heterogen.
Julia Beck gick på Académie Colarossi, en av de mest välrenommerade privata skolorna i Paris. Här undervisades i ett klassiskt akademiskt måleri som lät sig inspireras av impressionismen. En stil som kom att prägla många av de nordiska konstnärerna. En förebild var Jules Bastien-Lepage som förenade detaljerad verklighetsskildring med impressionistisk kolorit. Senare sökte sig Julia Beck till Alfred Stevens skola för att få utveckla ett ljusare måleri och hon närmade sig alltmer impressio-nismen. Flera gånger blev hennes verk antagna på Salongen och fick positiva omnämnanden i pressen. Hon lyckades tidigt att göra sig ett namn i den parisiska konsten.
Till skillnad från många kvinnliga kolleger som gifte sig och gav upp sitt måleri, fortsätter Julia Beck oförtrutet att måla. Hon har några relationer, men de leder inte till äktenskap. I stället beslutar hon sig 1888 för att ta steget ut och flytta till Frankrike. Ett modigt beslut med tanke på att hon inte har någon förmögenhet. Valet faller på den lilla staden Vaucresson två mil väster om Paris. Här kommer Julia Beck att bo resten av sitt liv och leva på sitt måleri. Hon ställer ut och säljer, men har det ibland knapert.
Hon får en hel del utmärkelser, bland annat den franska Hederslegionen 1934, vilket säger en del om hennes ställning som målare i Frankrike.
Vistelserna i Grez-sur-Loing på 1880-talet kom att bli avgörande för Becks utveckling till friluftsmålare av rang. Här fann hon det fuktiga ljusdränkta landskap som förlöste henne som konstnär. Hon kunde sitta i veckor i regn och dimma och måla och valde gärna träsklandskap till motiv. Bilderna äger ett absolut gehör för ljusförhållanden, varje målning har ett exakt väder. Man kan nästan känna vätan och dofterna inpå kroppen. Den här sinnligheten kommer att följa Julia Beck genom karriären. Hon försöker komma så nära naturen som möjligt. Från minsta strå och grenverk, till vattenspeglingar och himlar. Hennes bilder kännetecknas av en alldeles speciell närvaro. En närmast andlig dimension i begrundandet av naturen.
Men allt är inte bra av det som visas på Sven-Harrys. Man tycks ha föresatt sig att ta med de mesta man kunnat få tag i av konstnärens hand, vilket inte är helt lyckat. En hel del av de akvareller som visas känns valhänta och grumliga i färgen och vissa oljor en aning fadda. Men detta är en radanmärkning, för det här är den största presentationen som gjorts av Julia Beck, och man kan bara känna tacksamhet för att hon nu äntligen visas i helfigur.
