Hon gjorde film om sin morfar – en pedofil
Amanda Mustards dokumentär visar en familj som krossas
Dokumentärfilmen ”Great photo, lovely life” börjar med att Amanda Mustard och hennes mamma Deb knackar på äldreboendet där morfar/pappa Bill bor. Han blir glad att se dem, bjuder in, snart sitter de och äter med andra pensionärer och får höra av personalen hur omtyckt Bill är.
Men Amanda och Deb är nervösa och snart förstår man varför: Amanda, som tillsammans med Rachel Beth Anderson gör dokumentären, vill ställa frågor om de sexuella övergrepp på barn Bill har begått. ”Du får fråga vad du vill, raring”, säger Bill och medger sen utan omsvep: Jo, han har begått de där handlingarna. Det var dumt och det orsakade verkligen en hård inre strid i honom. Men, är han snar att tillägga, flickorna ville också. ”Man kan säga att de kastade sig på mig.”
”Great photo …” förtjänar en triggervarning, det är en film om en förhärdad pedofil som förgrep sig på förpubertala barn, en del mycket små.
Det är också en film om en familj som fullständigt gick sönder. Förstås på grund av Bills övergrepp – även på anhöriga – men också eftersom det aldrig benämndes. Bills fru, Debs mamma, dog utan att någonsin med ett enda ord beröra sin mans brott, trots att han dömdes två gånger, blev av med sin licens som kiropraktor och paret hela tiden tvingades fly/flytta. På grund av det amerikanska rättssystemet kunde Bill varje gång han avslöjats bara korsa en delstatsgräns och börja på ny kula med ett blankt brottsregister.
Deb vill inte bli som sin mamma så hon uppmuntrar och hjälper Amanda i arbetet med filmen, det är viktigt att kunna prata om allt säger hon, helt enligt dagens terapeutiska jargong. Men det blir snart tydligt för tittaren att det finns frågor Deb absolut inte vill tala om, inte förmår ta in, om ansvar och skuld som följer av att tiga och titta bort.
Till saken hör också att det är en omgivning där alla (utom Amanda) är djupt troende. Religionen är en källa till tröst men många återkommer också till en kristen plikt att förlåta. Även ett av Bills offer, som Amanda spårar upp, får höra att hon måste förlåta ”för din egen skull” – återigen nötta fraser, så enkla i teorin men nästan omöjliga i den här praktiken. Förlåta en pedofil som säger att man var med på det? Här kan man tala om en hård inre strid. Det blir heller inte mer lättsmält av att Bill förnöjt konstaterar att den synd finns inte som Gud inte förlåter.
Utan att förringa de brott Bill begick visar ”Great photo, lovely life” hur även den som begår monstruösa handlingar är en av oss – och hur våra reaktioner och känslor kan stegra sig mot det självklart rationella.
