Akademien ger ledamöterna munkavle
Omtolkar stadgarna – men vill fortfarande vara hemlighetsfulla
Svenska Akademien har nu förtydligat och moderniserat sina uråldriga stadgar. Men de vill fortfarande vara ett stort undantag i offentligheten.
De nya stadgekommentarerna är så klart välkomna eftersom de ger svar på många frågor som både kungen och svenska folket ställt sig de senaste tio månaderna. Ja, det ska gå att utesluta medlemmar. Ja, jävsfrågor ska hanteras efter konstens alla regler, inte efter alla konstiga regler.
Men det är en akademi med svåra tillitsproblem som nu försöker rensa garderoben. Ledamöterna, hur många de nu är, beläggs med munkavle. Hädanefter bör de ”undvika att kritisera Akademien eller sina kollegor offentligt”. Att skvallra för sin partner är uttryckligen förbjudet.
Det finns ett undantag: att avslöja eventuella brott ”för myndighet eller annat behörigt organ”. Men bara om det handlar om brott med fängelse på straffskalan.
Horace Engdahl försöker nu dessutom åberopa ytterligare ett undantag: ”nödvärnsrätten”. Oklart om han förankrat det bland övriga ledamöter.
Att så detaljerat reglera vad som får sägas och inte sägas visar att Svenska Akademien inte anser sig omfattas av den grundlagsskyddade ”meddelarfriheten” som skyddar alla andra offentliga tjänstemän som vill ha kontakt med media. Ett skydd som finns för att människor ska våga rapportera om oegentligheter utan att drabbas av repressalier.
Men Akademien ska fortsatt vara ett undantag, fortsatt ha sina hemligheter för allmänheten.
Repressalierna kan dugga tätt.
Det är nog ett stort misstag.
För det enda glädjeämnet under Akademiens kris har ju varit att denna slutna institution äntligen kunnat diskuteras öppet.
När ledamöternas vassa tungors band lossades kändes det på ett bakvänt sätt som om det intellektuella klimatet i Sverige blev lite öppnare, lite friare.
En kort stund, bör väl tilläggas.
