Han kan vara den allra siste centrallyrikern
Urban Andersson är en överlevare genom åtskilliga poesiklimat
Det börjar mörkt och stilla, i tystnaden före språket. De vanliga trygga tingen finns där, men genom fönstret kommer en främmande doft, kanske av ”ingentinget”: ”Och sommarnatten låter närvaron / av något som saknar namn / stiga fram ur tingens tystnad”.
Hos Urban Andersson finns inget hat mot det materiella, ingen ond värld vari den goda gnostiska gnistan hålls fången och längtar tillbaka till sitt gudomliga hem. Tingens tystnad och nattens mörker gömmer och uppenbarar det heligas språk, ett språk som diktjaget bara kan närma sig i antydan och väntan, i paradoxer och kringgående rörelser. Urban Anderssons dikt är helt och fullt hemma i världen samtidigt som den söker sig mot tingens frånsida. Han lyssnar till ”det inre havets brus / när allt åter / iklär sig sin osynlighet”.
Visst finns det svarta änglar i den här världen, men det är bara att vänta ut dem så försvinner de. I den språkliga orimligheten ligger den stora trösten gömd, i ”en mörk låga” som brinner också när vi ”tror oss vara döda”.
Så är golvet lagt i denna diktsamlings första avdelning, sådant är mönstret. Därefter tecknar författaren bilden av en livslång men för den skull kanske inte helt ogrumlad kärlek som döden till sist slår sönder. Ett motto från Lars Norén låter ana att inte ens döden riktigt rår på gemenskapen: ”Vi blir mörker när vi dör. Vi finns kvar, men vi består av mörker.”
För Urban Andersson är detta mörker ett annat namn för ljus. Visst blir de levandes land ett främmande land utan den älskade, men det finns ett hemligt ljus som åter ”kan ge saknaden skugga”. I det fullkomliga ljuset finns inga skuggor, bara i den konkreta livsvärlden.
Där är egentligen bokens berättelse slut. Det finns ett par avdelningar till, men de ger bara nyanser åt bilden av en klassisk centrallyriker, en överlevare genom åtskilliga poesiklimat (debut 1965), en mystiker i otrons tid. Urban Andersson är förstås inte någon predikant, han är lyriker. Gud nämner han inte; mystiken tillhör bara delvis den religiösa världen. Den andra natten - utmärkt formgiven i svart och fragmentariskt silver – går i dialog inte med litterära trender utan med Johannes av Korset och Goethe, Heidenstam och Eliot.
Om Urban Andersson är den siste svenske centrallyrikern får den eventuella fortsatta litteraturhistorien visa.
