Det blåser upp till full storm om samers rätt
Räkna med stenhård konflikt om jakt- och fiskelagarna i Sápmi
När Hanne Kjöller på DN:s ledarsida skriver om renägande samer som en ”adel”, som snart ska få den tradtionella adeln att framstå som ”white trash”, som hon skrev på X, var det grovt men på något sätt väntat. För den har legat i luften ett tag, vindkantringen i debatten om samers ställning och rättigheter.
Under 2000-talet har det skett en samisk mobilisering, delvis framgångsrikt. När det gäller historieskrivningen kan ingen längre med hedern i behåll förneka att staten Sverige genom tiderna har förtryckt den samiska minoriteten. 2016 presenterade Svenska kyrkan en vitbok för sin delaktighet i förtrycket och fem år senare tillsatte den dåvarande regeringen en sanningskommission, vars uppdrag är att ”kartlägga och granska den politik som förts gentemot samerna i ett historiskt perspektiv och dess konsekvenser för det samiska folket”. Den ska arbeta fram till december 2025.
Samiska konstnärer och berättelser har också tagit plats i den breda kulturfåran på ett nytt sätt. Elin Anna Labba och Linnea Axelsson har båda Augustprisbelönats, för ”Herrarna satte oss hit” respektive ”Ædnan”. Mats Jonsson nominerades till samma pris för serieromanen ”När vi var samer” och Ann-Helén Læstadius internationellt uppmärksammade ”Stöld” blir nu film på Netflix. Amanda Kernells film ”Sameblod” sopade hem tre priser vid Guldbaggegalan 2018, vid Venedigbiennalen 2022 gjorde den samiska paviljongen succé och Britta Marakatt-Labba deltog i huvudutställningen.
Allt det här är viktiga verk i sig men de har också haft en folkbildande effekt. Majoritetsbefolkningen har fått luckor i skolans historieundervisning ifyllda, lärt sig om skallmätningar, tvångsförflyttningar, nomadskolor, språkförlust, rasism och utplånade identiteter. Allt som för den samiska befolkningen ligger två–tre generationer tillbaka, ibland bara en. Rasismen finns fortfarande, här och nu.
Frågan är om dessa berättelser gör någon skillnad när det materiella nu gör sig allt mer påmint. På flera håll pågår strider om nya gruvor och fler vindkraftverk (lägg de senare till vattenkraftsutbyggnaden, som för alltid förändrade landskapet). Men möjligen är känslorna starkast när det gäller rätten till jakt och fiske, för många en livsstilsfråga. Det är nästan fyra år sen den så kallade Girjas-domen kom, då Högsta domstolen slog fast att Girjas sameby pågrund av urminnes hävd har upplåtelserätten av småviltsjakt och fiske i sitt område – inte staten. Nu börjar konsekvenserna av domen ta form.
Det blåser upp nu och jag spår full storm i maj 2025 när Renmarkskommittén ska lämna sitt slutbetänkande
I en av årets mest intressanta debattartiklar presenterades i augusti ett delbetänkande av den parlamentariska Renmarkskommittén, av dess ordförande Eric M Runesson. I ”Jakt och fiske i renbetesland” har man kommit fram till att det mesta pekar på att alla samebyar i Lappland har samma rätt som Girjas (i Jämtland är situationen delvis en annan). Den föreslår ändå att länsstyrelsen tills vidare ska fortsätta sälja jakt- och fiskerättigheter på samebyarnas områden – men skissar på en framtida modell där rätten övergår till samebyarna, med en inbakad hänsynsprincip som innebär att de inte skulle få vägra upplåtelser utan sakliga skäl.
Men kommittén är inte enig. Ledamöterna från M, KD och SD reserverade sig. Till Svensk Jakt sa Moderaternas John Widegren att de inte var överens med övriga kommittén om den historieskrivning man gjort.
Den oeniga kommittén är intressant i sig men kanske är Runessons avslutning det mest intressanta. Han skriver: ”Den som som tycker det här [förslaget] är dåligt får gärna hjälpa till. Vad ska lagstiftaren göra, givet att kommitténs juridiska bedömningar är riktiga? Vilket förslag skulle vara bättre? För vem och varför?”
Givetvis vet Runesson att betänkandet är dynamit, och bjuder därför in till – närmast vädjar om – debatt. Och kanske är det som svar på hans frågor som motmobilisering ska ses. Strax innan Kjöller skrev i DN (och fick svar av ovan nämnde Mats Jonsson), varnade även Svenska Dagbladets ledarsida för att samebyar snart kan ”styra” Sverige. Deras svar tycks vara att Girjas-domen inte bör få genomslag och då, antar jag, att lagen måste skrivas om. Hur då? Ska renskötselrätten betyda något alls?
Det råder inga tvivel om att intressen står mot varandra när det gäller gruvor, vindkraft och jakt och att det finns avväganden att göra. Men lika sant är att svenska staten historiskt alltid har tagit vad den vill ha i Sápmi, utan att vare sig fråga eller kompensera. Frågan om det ska fortsätta så eller inte börjar närma sig den där spetsen. Det blåser upp nu och jag spår full storm i maj 2025 när Renmarkskommittén ska lämna sitt slutbetänkande.
Slutligen vill jag rekommendera ett ovanligt fascinerande avsnitt av podden ”The rest is history”. I ”Viking sorcery” får man höra tre engelska akademiker – varav en verksam i Uppsala – berätta om hur ”deeply weird” vikingarnas begreppsvärld var. Men också om hur de levde vid, och influerades av, den andra kultur som fanns i de områden som sen blev Sverige, alltså den samiska.
Ännu en kunskapslucka att fylla igen efter svensk historieundervisning.
