I stället för ”White lotus”: Goncharova
Musiken är den enda kulturgenre som kommit undan storyhelvetet
Jag har sagt upp Netflix. HBO Max: borta. Amazon Prime: provperioden slut. Spotify: nej. Antalet lästa August-vinnare: noll. Min åsikt om julkalendern: ingen.
Ibland måste man vända andra kinden till. En konsekvens av att 2022 var året som jag blev förälder är att jag har ansträngt mig än mer för att undvika allt som kan misstänkas bli nästa veckas ”kultursnackis”. Kan inte tänka mig något värre än att min dotter växer upp med en pappa som funderar på vad sexet i White Lotus säger om vår tid.
Det finns ett ord för den som skyller krympande kulturintag på växande liv: lat. Det måste också finnas något större därute än agera slav till tv-jättarnas och förlagens pr-avdelningar. Annars förstår jag inte varför det är någon mening med att alls existera.
I pladdrandets skugga – utan egentlig diskussion – har musik, samtida popmusik i synnerhet, under tjugotalet blivit snart sagt den enda globala konstform som hittills inte har annekterats av dramaindustrin. Övriga verksamheter, litteraturen inkluderad, kännetecknas av att de blivit alldeles lika, marknadsanpassade storyhelveten där identifikation och upprepning är grundämnen. Idealet in vogue: ”Kultur” så generisk att den utan glidmedel funkar i samtliga format. Ljudbok eller tv-serie? Båda, aber natürlich.
På sin sajt utbildar ett av Sveriges största förlag framtidens författare i en dramaturgiskola: ”Ta ditt manus och kontrollera om du kan dela in det i olika akter. Går huvudpersonen från ett känsloläge till ett annat? Om du svarar nej så kan du ha ett verkligt bekymmer.”
Musiken däremot, den agerar just nu exakt tvärtom. På världsstjärnan Arcas nya singel El alma que te trajo, utgiven tillsammans med den venezuelanske landsmannen Luis Garbàn, faller gränserna för vad som borde vara möjligt att titulera som ”pop” sönder. Absolut inget låter och beter sig som det borde. Till och med vinnarna av Eurovision Song Contest – Kalush Orchestra – utgör bevismaterial i rätten för samma sak.
Vid sidan av El alma que te trajo är årets största kulturupplevelse återutgivningen av den ukrainsk-estniska kompositören Valentina Goncharovas Ocean: Symphony for electric violin other instruments in 10+ parts. I hållning och attityd är det lite som skiljer verken åt, trots att de skrevs med 34 års mellanrum.
Goncharova, en skolad violinist, föddes i Kiev och växte upp i dåvarande Leningrad. Hon upptäckte frijazz och subkulturer bakom järnridån. Hösten 1988 pressade Goncharova in allt som hon hade lärt sig, alla idéer om vad musik borde vara, på en enda inspelning. Varje regel löstes upp i hennes hav. Ocean hör till den mest moderna kultur som jag har tagit del av.
