Jag har några tips efter Swedengate-dramat
Låt dig inspireras av iransk kultur: bjud och tjata!
Ja, jag är också en av dem som nämns i Swedengate, som fått stanna på rummet eller gå hem när min kompis familj skulle äta middag. På lågstadiet. De hade pool och tre bilar, men middagstiden var helig. Det var nog jobbigare för mamma än för mig. Att få hem en vrålhungrig unge sent på kvällen och veta att hur mycket hon än ville att jag skulle sluta gå hem till den kompisen gick det inte, vi var ju bästisar. Jag tror inte hennes föräldrar var dåliga människor heller. De hade bara drabbats av Den Svenska Kulturen. Det är lätt att bli slukad av den, jag vet. Men förhoppningsvis kommer min generation ha lärt sig av våra föregångares misstag. För vi kan väl komma överens om att det inte finns något mer oheligt än att låta sitt barns kompis gå hungrig en hel kväll?
Här kommer några andra saker som är värda att se över. Och gärna förändra. Men först vill jag förklara min position i det hela. Om du inte tycker jag är svensk och därför inte får klaga: jag är född i Sverige och betalar skatt precis som du. Samtidigt har jag lyxen att äga en till kultur hemifrån, den iranska. Och den kommer jag jämföra med den svenska.
Så, när vi ändå pratar om snålhet: Bjuder man på middag så bjuder man! När mamma var i min ålder bjöd hennes klasskompis på middag. Hon gjorde rotfruktssoppa med öl i. Inte så gott, men man äter det man blir bjuden på. Nästa dag bad hon alla om 30 kronor. Det var ganska mycket pengar 1990. Rotfrukter var ännu billigare då. Jag har hört många liknande berättelser de senaste dagarna, om folk som haft med sig vin och snacks och ändå blivit ombedda att swisha för vad de åt. Om mammor som vill att deras söners tonårsvänner ska swisha för mellisen. Och vi vet att det inte handlar om pengabrist. Hade mamma en morot hemma så delade vi den, oavsett hur många vi var.
Jag hade inte haft något emot en sill- och potatismiddag i frostadräkt från Malmöhus. Om jag blir bjuden på midsommar, det vill säga
Låt oss inspireras av min mammas kultur! Både med moroten och med annat. I Iran har vi något som heter tarof. Det handlar om att bråka i en halvtimme om vem som ska få bjuda den andra på restaurangnotan. Skrämma livet ur personalen som tar betalkortet ur fel persons hand. Eller stå och stampa vid en port eftersom ingen vill gå före, nej du, nej DU, NEJ DU! Ibland suger det, är alldeles för överdrivet. Men ibland handlar det om respekt och hyfs, och det kan jag gilla. Som när någon frågar om jag vill ha en kaffe, och jag säger nej för att vara artig. Då vill jag att du ska fråga igen, så att jag kan säga ja. För att undvika kulturkrock kan ni ha det som regel: fråga alltid igen! Var inte rädda för att vara lite pushiga.
Pushandet borde vi däremot lämna hemma när det kommer till alkohol. Fan, jag kan knappt se en tjej i ögonen längre utan att ha promille i blodet. Det är inte hållbart! Detta darrande, stammande, stela folkslag som blir helt personlighetsförändrat när det vittras öl och vin. Visst är det härligt med fest och fylla men vi behöver inte överdriva. Varenda högtid bör inte vara en chans att bli stupfull, tafsas och dra rassiga skämt vid middagsbordet. Jag kollar på dig, morbrorn eller farbrorn i varenda svensk släkt.
Byt i stället ut nubben mot en folkdräkt på midsommar, där har vi svensk kultur som faktiskt är snygg och härlig. Ja, jag sa det, mer folkdräkt till folket. Vi kan slopa stången nu när vi ändå håller på, men jag hade inte haft något emot en sill- och potatismiddag i frostadräkt från Malmöhus. Om jag blir bjuden på midsommar, det vill säga. För guds skull, bjud med era blattekompisar till era landställen.
Och dela med er av era svampställen. Och kräftställen. Och ramslöksställen. Vi uppskattar det.
