Vad fan får vi för kulturpengarna?
Nästan hälften av Nationalmuseums anslag går tillbaka till statskassan via Statens fastighetsverk
Nationalmuseum har alltid haft stängt på måndagar – men sedan januari även på tisdagar. Fem planerade utställningar under året har blivit tre.
2023 är ett magert år för konstpalatset på Blasieholmen. Detta trots att det förra året utsågs till Årets museum, och trots att det inte ens gått fem år sen det öppnade igen efter den fem år långa renovering som utökade utställningsytan och gjorde huset till ”en fullt modern och miljöklassad museibyggnad anpassad till framtidens museiverksamhet”, som det stod i budgetpropositionen 2014.
Eller är det just på grund av den stora renoveringen som museet nu tvingas dra ner på tillgänglighet och ambition?
Nationalmuseum, en myndighet under kulturdepartementet, hyr byggnaden man huserar i. Den ägs och förvaltas av Statens fastighetsverk (SFV), en myndighet under finansdepartementet. Förra året beslutade riksdagen om ett anslag på knappt 254 miljoner kronor till Nationalmuseum. Av dessa gick nästan 119 miljoner tillbaka in statskassan, som lokalhyra till SFV. Det motsvarar nära 47 procent av hela anslaget. (Nationalmuseum har sen ytterligare intäkter från avgifter och privata bidrag, tillsammans cirka 53 miljoner kronor).
Nationalmuseum är inte den enda kulturinstitution som dras med höga lokalkostnader. Enligt interna dokument på kulturdepartementet gick ungefär en tredjedel av anslaget 2020 till hyror och drift för bland annat Riksarkivet, Naturhistoriska, Statens museer för världskultur och Statens försvarshistoriska museer. Men Nationalmuseum sticker ut då hyrans andel av anslaget har ökat så snabbt och drastiskt – mellan 2018 och 2020 med drygt 22 procentenheter. Orsaken är, enligt dokumenten, renoveringen: ”Nationalmuseums hyreskostnader har ökat markant till följd av den stora renoveringen (pga kostnadshyra som inte fullt ut blivit kompenserad).”
Hyran har med andra ord höjts av SFV, som ska räkna hem renoveringen, utan att anslaget har följt med.
”Kostnadshyra” är värd en liten vers. Det är en särskild hyresmodell som började användas 2001, för fem institutioner vars byggnader inte ansågs ha några jämförbara objekt på den fria marknaden. Förutom Nationalmuseum är det Dramaten, Operan, Naturhistoriska riksmuseet och Statens historiska museer. Ingen tycks vara helt nöjd med modellen, den har sedan den infördes utretts flera gånger. Ett problem, menar man, är just vid större renoveringar då modellen ”inte skapar incitament för att hålla nere kostnaderna” – SFV betalar och hämtar sen hem det från hyresgästen.
Den senaste utredningen gjordes 2020, och den ledde till ett förslag som ligger klart. Man skulle ha satt ner foten i frågan förra året men den ”bereds nu inom regeringskansliet”, det vill säga har fastnat på finansdepartementet.
Vart ska Moderna museet ta sitt pick och pack och dra om man inte kommer överens?
De flesta kulturinstitutioner som hyr av SFV, till exempel Riksarkivet eller Moderna museet, betalar marknadsmässig hyra som ska förhandlas mellan parterna. Även den modellen är omdiskuterad, hyresgästens förhandlingsposition gentemot SFV är uppenbart svag. Vart ska Moderna museet ta sitt pick och pack och dra om man inte kommer överens? Eller fråga Musikaliska kvarteret i Stockholm, som i december förra året ställdes inför en höjd årshyra med nästan 60 procent, från 4,1 till 6,5 miljoner. Take it or leave it, säger SFV, för ”i SFV:s uppdrag ingår dock inte att ge kulturstöd genom subventionerade hyror”.
SFV:s uppdrag är att av de flesta av sina hyresgäster ta ut marknadsmässig hyra, och som myndighet räcker det inte att gå plus/minus noll, utan det finns också ett visst avkastningskrav. Det har man inga problem att leverera, tonen i den senaste årsredovisningen är solig: ”Vårt samlade resultat var gott, och SFV uppfyllde i hög grad regeringens olika mål, återrapporteringskrav och uppdrag, trots utmaningar i omvärlden som ökade kostnader, höjda räntor och materialbrist.”
Kul för dem, men så här låter det från den statliga hyresgästen på Blasieholmen: ”Nationalmuseum har hanterat ekonomin under 2022 inom de rådande ramarna. De negativa konsekvenserna märks dock först 2023 då museet tvingas inleda året med en kraftigt underbalanserad budget, trots att omfattande besparingar genomförts i kommande utställningsprogram och minskade öppettider för verksamheten.”
Som man ampert konstaterar i dokumentet från kulturdepartementet: ”Oavsett hyresmodell blir det utgiftsområde 17 [Kulturen, red anm] som finansierar SFV:s hyror och därmed avkastningskravet”.
Kanske är det inte detta man tänker sig som medborgare; att nästan hälften av vad som på pappret ser ut att gå till att bevara och visa upp några av svenskt kulturarvs finaste juveler i själva verket går tillbaka till en annan myndighet. Alla myndigheter gör vad de är ålagda men vad fan får vi för kulturpengarna? Vad är poängen med att statliga myndigheter leker marknad med varandra om utfallet blir mindre kultur till medborgarna? Vi vill nog alla att ”Karl XII:s likfärd” förvaras säkert och skyddat men vi vill ju kunna se den också.
Kanske står vi framåt decennieskiftet med ett vackert och ändamålsenligt operahus – som knappt har råd med några uppsättningar
Ett par hundra meter från Nationalmuseum ligger Kungliga operan, en av de andra kulturinstitutionerna med kostnadshyra och dessutom med ett akut renoveringsbehov. Frågan har legat på regeringars bord i tio år nu, 2013 lovade dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) två miljarder kronor för ändamålet. Inget har hänt sen dess, förutom att mer sten fallit från husets fasad, dörrar lossnat och mer vatten läckt in. Nuvarande kulturminister Parisa Liljestrand (M) har gjort en omstart i frågan genom att – återigen – ge SFV i uppdrag att lämna in ett underlag inför en renovering. I onsdags återkom myndigheten, med en begäran om 90 miljoner kronor för att kunna genomföra en förstudie.
Att operan måste renoveras råder det inga tvivel om men erfarenheten från Nationalmuseum oroar. Kanske står vi framåt decennieskiftet med ett vackert och ändamålsenligt operahus – som knappt har råd med några uppsättningar. Visst kan man hämta hem pengar på annat håll men en biljett på parkett kostar redan i dag 750 kronor om du går en vardag (det finns både billigare och dyrare biljetter än så).
Eller så blir operan ett ställe dit man går för en bättre lunch, eller för att köpa en kylskåpsmagnet med Georges Bizet på. På Nationalmuseum är såväl butik som restaurang öppen även på tisdagar.
