Jag vet inte vad de nya arbetarromanerna vill
Nyligen var det en svensk guldålder – nu har genren tappat sitt momentum
I sina memoarer ställde sig Ivar Lo-Johansson frågan om arbetarlitteraturens ställning på 1940-talet. Varför kändes den både svag och stark samtidigt? 30-talet hade varit en guldålder då de odödliga uppväxtskildringarna skrivits. 40-talet bleknade i jämförelse, men proletärdiktarna fanns kvar och fortsatte skriva. Ivar Lo kallade det ”konsolideringens tid”.
Frågan är om vi inte är inne i en liknande period i dag. Även 2000-talet har varit en guldålder, fylld av dokumentärromaner om gig-ekonomin och experimentell lyrik om hemtjänsten. Själv utnämnde jag ”arbetarlitteraturens återkomst” till den stora händelsen i svensk litteratur på 00-talet. Några av de som då debuterade eller slog igenom är i dag stora namn.
Därför samlade jag ett gäng nyutkomna romaner med arbetarhistoriska motiv för att ta tempen på traditionen. Några är titlar av stora författare, som Mikael Niemis ”Sten i siden”, Susanna Alakoskis ”Dotterdottern” och Elise Karlssons ”Det finns liv här”. Andra är skrivna av mindre etablerade, som Nino Micks ”Vulcan” och Freke Räihäs ”Stanna kvar”. Läsningen sker mot en bakgrund av att det fortfarande skrivs mycket intressanta arbetarromaner, framför allt om gig-ekonomin. Därav en ny konsolideringens tid.
Det första man kan konstatera är att Kristina Sandbergs Romanen om Maj haft stort inflytande på den historiska arbetarromanen. I serien som började med ”Att föda ett barn” fångar Sandberg efterkrigstidens samhälle genom Majs bakande, bykande, vikande och städande; en sorts diskbänksexistentialism. Ett storartat romanbygge som genom att göra det reproduktiva arbetet till ämne för seriös skönlitteratur fångade en ”död vinkel i arbetarlitteraturen”, enligt litteraturvetaren Åsa Arping. Men om Sandberg lyckades gestalta något nytt har arvet efter henne blivit att var och varannan arbetarroman känns som ett utsmetat avsnitt av ”Historieätarna”, där historiskt staffage skymmer den större historien. I böckerna saknar vardagsbestyren dessutom den grå lyster som Sandberg lyckades framkalla.
Den långtråkighet som Sandberg gjorde till en estetisk dygd har blivit just … långtråkig
Ta Elise Karlssons ”Det finns liv här” som exempel. Det är den första delen i en svit om Rinkeby som utspelar sig under 70-talet. Där får vi följa ett antal personer under frukostbestyr, föreningsmöten och krogkvällar. Ambitionen är intressant: att visa de förhoppningar som knöts till de nybyggda förorterna med kapitelrubriker som ”Dagis åt alla”. Problemet är att den annars så stilsäkra Elise Karlsson skrivit romanen med ett språk så enkelt att det känns håglöst. Så här kan det till exempel låta under ett föreningsmöte med VPK:
”Ordföranden, P-J, kom in i köket med andan i halsen.
’Nu får vi se till att få ut glöggen, innan det blir uppror därute.’
’Räds inte revolutionen!’
Han garvade och nöp henne i kinden, hon log som om hon inte hatade det. De hjälptes åt att hälla upp glöggen i de stora termosarna och kånkade ut dem i lokalen.”
Och så håller det på sida upp och sida ner: en text som saknar Sandbergs pikanta detaljer. Karlssons försök att fånga de politiska diskussionerna i förorten är sympatiskt, men i praktiken låter det som om karaktärerna högläser ur en SO-bok.
Mera estetiskt säker är Alakoski i tredje delen av sitt epos om arbetskraftsinvandringen från Finland till Sverige, ”Dotterdottern”. Som läsare har vi färdats från det tidiga 1900-talets bomullsindustri till det sena 70-talets tekokris. Från en tröstlös tillvaro till en värld där arbetarungar har råd att backpacka på andra kontinenter. Alakoskis ambition är tydligt sandbergsk: hon använder inte den historiska formen för att ”säga något om samtiden” eller ”ge historiskt djup åt invandringsfrågan”. Snarare för att tala inifrån tystnaderna kring arbetet i vardagen, de små bestyren och tiden då man ”stänger av sin hjärna”.
Men även om ambitionen är diskbänksexistentialistisk så har serien tappat styrfart och blivit lika repetitiv som arbetet. Den långtråkighet som Sandberg gjorde till en estetisk dygd har blivit just … långtråkig. Kanske beror det på att hon till skillnad från Sandberg försökt skildra en för lång tidsperiod – den större historien spricker i sömmarna.
Den historiska arbetarromanen är speciell eftersom dess mål sällan är att skildra klassresor. Oftare är ambitionen att visa vilket skruvstäd klassamhället är. Historiskt har det inneburit att den skiljer sig från den borgerliga bildningsromanen där de bi-karaktärer protagonisten möter blir trappsteg på färden uppåt i samhällshierarkin. Arbetarromanen har en annan kvalitet: den ställer karaktärer i bredd, vilket är anledningen till att den beskrivs som ”kollektivroman”.
Så sent som i mitten av 00-talet stod de arbetarhistoriska folkhemsromanerna mitt i samhällsdebatten
Niemis ”Sten i siden” skildrar en skogsarbetarstrejk i 1930-talets Tornedalen. Romanen är bitvis makalöst välskriven: som när ett gäng skogsarbetare far runt som potatissorkar för att bända upp en tallstubbe och Niemi får läsaren att känna överansträngningens ångest ut i fingertopparna. Men romanen innehåller också ett olyckligt magiskt inslag, en clairvoyant socialarbetare på 70-talet som i efterhand lägger historien om arbetsmarknadskonflikten till rätta genom att göra om den till en familjefejd. Niemi borde ha visat större estetiskt mod, skippat den broadwayska ljuskäglan och låtit boken präglas av den radikala jämlikhet som finns i arbetsskildringarna från skogen.
Även Micks ”Vulcan” och Räihäs ”Stanna kvar” skildrar arbetsmarknadskonflikter: storstrejken 1909 respektive ett begynnande uppror i en västerbottnisk by 1945. Här syns inflytandet från Sandberg tydligt: trots att intrigerna är laddade till bristningsgränsen med bolagsvälde och tyranniska patroner är de skrivna från sidan, som om rösterna kom från avbytarbänken under en stor batalj.
I Micks roman har döda tändsticksarbetare ordet, de talar direkt till läsaren om lesbisk kärlek, om att hugga späntved och drömmar om ett liv bortom fabrikens kontroll. Räihäs bok fokuserar på proletariatets natt, då dragspelet ljuder över bygderna och tjuvjägaren vandrar hem med ripor genom skogen.
Två finstämda och lågmälda böcker som tyvärr har ett nostalgiskt drag. Tänka sig: en gång i tiden drömde arbetarna i bondhålan Tidaholm om världsrevolution. Under läsningen börjar jag fundera på om de politiska diskussionernas sentimentala skimmer är en reaktion på 2010-talet högljudda arbetarlitteratur. I så fall är frågan om de inte talar med väl små bokstäver. När fattiga landsbygdsbor i Räihäs bok citerar ryska futurister och lever i ménage à trois känns det tillrättalagt. Det är svårt att bli exalterad bara för att det fanns kulturradikalism förr i tiden.
Den historiska romanen kan ställa samtidens stora frågor i ett främmande ljus. Men görs det utan precision och detaljskärpa riskerar en pinsam effekt att uppstå; en upplevelse av att vår nutid smetats ut bakåt i tiden. Detta problem dras samtliga romaner med. När jag läser dem får jag känslan av att de bara låtsas vara förr i tiden. Vilket vittnar om en arbetarlitteratur som förlorat sitt momentum.
Det är egentligen märkligt. Så sent som i mitten av 00-talet stod de arbetarhistoriska folkhemsromanerna mitt i samhällsdebatten. Alakoski väckte diskussion om nyfattigdom och invandring med ”Svinalängorna”, Åsa Linderborg fick oss att se det postindustriella samhället i ett främmande ljus med ”Mig äger ingen” och Majgull Axelsson riktade ljuset mot efterkrigstidens psykiatri i ”Aprilhäxan”.
Vad de nya arbetarromanerna vill oss – för något vill de – vet jag inte. Detta är särskilt sorgligt eftersom vi befinner oss i en period som skriker efter historisk fördjupning. Dyrtider och bostadskris, Teslastrejk och gröna techentreprenörer som låter som gamla tiders kolbaroner. Nyindustrialisering av Norrland och gruvprospekteringar i sameland. Man kan aldrig kommendera fram samtidskommentarer av skönlitteraturen – men sällan har jag känt ett sådant behov av böcker som lodar samtidskonflikternas djup. Arbetarromanen borde vara som klippt och skuren för det.
