Knivskarpt, madame
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-02
Lennart Bromander njuter av
Puccinis "Butterfly" på Malmö Opera
Den uppsättning av Puccinis Madame Butterfly som hade premiär i Malmö i lördags gjordes ursprungligen för Savonlinna-festivalen förra sommaren, och i Dean Shibuyas scenbild finns fortfarande tydliga spår kvar av den gamla finska borgen. Framför den har en liten diskret japansk boning placerats plus en smärre sidoscen för att täcka Malmöoperans alltför breda scengap.
Det oundvikliga japaneseriet i klädedräkterna kompletteras med ett noga inövat rörelsemönster, särskilt hos Emma Lyréns utmärkta Suzuki. Om de många svartklädda figuranterna också ska vara japanska är jag osäker på, de verkar snarare inspirerade av Star Wars-figuren Jawa, eller ska de kanske föreställa små bödlar, som förebådar Butterflys dystra öde?
Ibland agerar de dock fredliga lyktbärare, som ägnar sig åt ett distraherande lyktvandrande under den stora kärleksduetten.
Regissören Henry Akina, till vardags chef för operan på Hawaii, har strävat efter att lyfta fram tragiken i den kulturkollision eller snarare kulturillusion som drabbar Butterfly. Hon tror naivt (och hon är ju bara femton år) på de kulturella garantierna bakom hennes falske make Pinkerton men bedrar sig grymt.
Detta gestaltar också den Dresden-baserade koreanska sopranen Kyunghae Kang med utsökt nobless. En Butterfly utan några som helst patetiska åtbörder, fylld av värdighet och med en tät, välegaliserad sopran, som blommar ut allt vackrare under kvällens lopp. Hon bär på egen hand upp föreställningen.
Även om han har en hel del vackert att sjunga är löjtnant Pinkerton den i särklassigt mest osympatiske tenorälskaren i all italiensk opera, en dum och arrogant amerikansk imperialist, som ingen i publiken kan undgå att avsky. Joachim Bäckström, som utexaminerades från Operaakademiet i Köpenhamn så sent som i våras, visar upp en snygg tenor, som hävdar sig fint mot Kangs sopran i den stora duetten, men som skådespelare har han mycket att lära. Det går att forma denne fege egoist till en åtminstone någorlunda intressant karaktär.
Lennart Bromander
