Töväder bereder väg för säkerhet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-07-13 | Publicerad 2015-07-10

USA och Iran måste acceptera varandra som oundvikliga partners

helskärm

Just nu förhandlar stormakterna med Iran om landets kärnkraftsprogram. Ett avtal kan bli lika avgörande som den iranska revolutionen 1979, som ledde Iran ut i den politiska kylan.

Att förhandlingarna över huvud taget kan genomföras är ett framsteg i sig. Ärke­fienderna USA och Irans utrikes­ministrar Kerry och Zarif träffas nu regelbundet, vilket hade varit otänkbart för ett par år sedan. Bakgrunden är att den ömse­sidiga misstron har minskat, bland annat därför att Barack Obama släppt kravet på att Iran skulle ge upp all urananrikning.

Men avtalet har många motståndare. Israel och Saudi­arabien ser förhandlingarna som ett hot mot deras privilegierade regionala ställning. De har i viss utsträckning byggt sin ideologiska världsbild och politiska bas på en grundmurad fiendskap mellan USA och Iran. Den amerikanska kongressen (såväl republikaner som en del demokrater) är också väldigt avogt inställd till alla kompromisser med Tehran. Också inom den iranska eliten finns de som inte kan föreställa sig en överenskommelse med Washington - av ideologiska eller säkerhetspolitiska skäl.

Båda grupper försöker nu ge intrycket av att avtalsutkastet inte håller måttet genom att ställa orealistiska krav på förhandlarna, alternativt utmåla motståndarna som patologiskt otillförlitliga.

I själva verket innebär det förslag som nu existerar den enda konkreta lösningen på problemet: det internationella samfundet har lovats kraftigt utökad insyn i Irans kärnteknikrelaterade aktiviteter, samtidigt som programmet kommer att vara kringskuret och nedskalat de närmaste 10 till 15 åren. I gengäld ska USA, FN och EU lätta på sina sanktioner.

Ett framgångsrikt avtal skulle ge Irans president Rouhani bättre förutsättningar att infria sitt viktigaste vallöfte: ekonomisk tillväxt och stabilitet. Förhoppningsvis kommer det också ge honom politiskt kapital att minska säkerhetsapparatens kvävande grepp på all form av ­samhällsdebatt och börja frige de som fängslades i efterspelet till det kontroversiella presidentvalet 2009.

Och med kärnteknikfrågan ur vägen kan ett politiskt moget samtal föras i frågor där USA och Iran har både gemensamma och motstridiga intressen, som till exempel IS och Syrien. För i slutändan måste USA och Iran acceptera varandra som oundvikliga partners i en diskussion som rör allas vår säkerhet.

Rouzbeh Parsi, lektor i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet