Klasslek med pengar

Amelie Björck

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2014-10-24

Jonas Hassen Khemiris nya pjäs på Dramaten har ett lite för lättsamt flow

Vad är din MARR när du betalar 290 kronor för en biljett på Dramaten? Alltså din ”minimum acceptable rate of return” – din minsta godtagbara utdelning?

Jonas Hassen Khemiri har genom ett antal starka pjäser visat sig bra på ekvationer – han har ju bevars gått på Handels. Med honom är det ofta kallsvettigt och mörkt, men det är också alltid roligt, eftersom språket jazzar. Med idiomatisk elasticitet visar han hur vi använder språk för att bygga grupper och identiteter. Och hur det använder oss för att avslöja det vi inte vill visa (vår bakgrund, fåfänga, nervositet).

I detta Khemiris & Farnaz Arbabis nya samarbete, på temat pengar och klass, tycker jag kanske lättheten tar över i balansräkningen. Inte så att texten enbart vispar upp ett välbekant kulturlöje över samhällets management- och MARR-skolade profitörer – även om en sexigt ytbehandlad ”karriärcoach” finns på plats.

Också mer komplexa klassrelaterade mekanismer lyfts fram. Arbetssökande Andrejs (Pablo Leiva Wenger) avundsjuka förakt mot uteliggaren Peter som tjänar pengar. Överklassfödda Martinas (Marall Nasiri) återfall från fattigvurm till ekonomisk revanschism under jobbtristessen i en tobaksbutik. Ekonomihistorikern Manis (Hamad Khemiri) millimetervacklande mellan en nästan erhållen universitetstjänst och ett hustak att falla från när daglönarjobbet tar över och bittra pappan verkar få rätt: ”du kommer att sluta som jag”. En rad förhoppningsfulla och förnedrade liv virkas short cuts-aktigt samman.

Den alltför stora lättheten är nog följden av författarens flow: vissa monologberättelser vill bara fortsätta, oavsett om rollen vinner nya schatteringar eller ej. Då blir Arbabis uppfinningsrika regi plötsligt bjärt synlig i den fräcka men grunda scenografin. Underhållningsvärdet saknas dock inte – som när absurda, perukklädda 1700-talsfigurer stör spelet med att placera in stora guldpläterade salongsdjur på scenen. Eller när Andrejs hånfulla jobbsvar personifieras med hjälp av aktörerna i stora kuddiga kuvertdräkter.

Christopher Wagelins hemlöse Peter blir den röst som följer med hem efter föreställningen. Hans fras ”Jag heter X, jag är hemlös, kan du hjälpa mig med några kronor” lever ju redan sitt eget liv i staden.

Förvandlas en fras till skådespeleri om den upprepas så många gånger? Är Peter äkta eller fejk? Är du? Är jag? Ord liknar pengar i det avseendet att de kräver en överenskommelse mellan minst två parter för att laddas med värde. Det allvaret leker pjäsen katt-och-råtta med. Vi kommer aldrig ifrån tillitsfrågan.

helskärm