En av efterkrigstidens största modernister död
Alain Resnais större än filmen
När Alain Resnais dog i helgen, 91 år, försvann en av de allra största av efterkrigstidens filmmodernister. Ända in i det sista var han inte bara mycket produktiv, i varje film sökte han med en märkvärdig nyfikenhet förnya sitt uttryck.
Där många auteurskollegor, inte minst ur den franska nya vågen, renodlade både stil och metod, var Resnais en gränsöverskridande definitionsvägrare som bejakade ett vidare konstnärligt spann i vilket även förlagor hämtades, mot slutet från teatern, innan dess från boken. Duras i Hiroshima, min älskade, Robbe-Grillet i I fjol i Marienbad – outplånliga verk om minnets bräckliga anatomi som bröt upp filmens linjära berättande i lika delar personlig och kollektiv erfarenhet.
Om än banbrytande förintelsedokumentation (Natt och dimma) eller fyndig bostadsmarknadsmusikal (On connait la chanson): Resnais sökte alltid i det outforskade, oftast med en gåtfull lätthet som ibland lämnade denne anglofil oförstådd i den anglosaxiska världen och dess krav på klarhet.
På svensk mark förbisågs Resnais helt de sista trettio åren. Trots höjdpunkter ända mot slutet: storartade relationsbagatellen Les herbes folles (2009) eller epilogfilmen Vous n’avez encore rien vu (2012), där regissören utifrån Eurydike iscensätter sin egen död. Symptomatiskt för en konstnär som alltid upphävt tid och rum. Och som förhoppningsvis kommer att leva vidare även på andra sidan.
