Koreograferad kroppskonst
Claes Wahlin ser ett verk som tvingar sig på publiken
Redan i öppningsscenen till Sasha Waltz moderna klassiker Körper (kroppar) hör vi dansarnas kroppar slå i golvet. De kastar kring varandra som bevittnade vi en kampsport. Lite senare lyfter de varandra i skinnet, flyttar varandra som vore de lik innan stelheten sätter in. De rullar runt med varandra, bildar ett slags köttformationer, eller låter den enes underkropp bli den andres överkropp.
Emellanåt uppstår en märklig skönhet, de hel- och halvnakna kropparna som trängs i en ram uppe på den höga vägg som står på diagonalen över scenen bildar en tredimensionell, långsamt rörlig tavla: yttersta domen eller något av Hieronymus Bosch. Andra gånger blir kropparna en enda, på vertikalt eller horisontellt led suddas gränserna mellan individerna ut. Det finns en skönhet i de synliga ansträngningarna, bortkopplade från varje enskild individ.
För första gången låter Sasha Walts ett annat kompani än hennes eget framföra Körper. Kungliga Balettens solister har att översätta de kroppsminnen och den kroppssyn som de ursprungliga dansarna utgick ifrån. Resultatet är en föreställning där dansarna koreograferats i en form de aldrig tidigare utsatts för, i varje fall inte på Kungliga Operan.
Hans Peter Kuhns musik är ett slags legering mellan urtidsklanger och de ljud som vårt inre frambringar, ljud som bara kan höras i helt ljudisolerade rum. Blod som rusar, leder som sträcks eller klaffar som knäpper. Emellanåt blir ljudnivån öronbedövande. Körper är ett verk som tvingar sig på publiken, gränsen mellan det fysiska och smärtsamma tycks om inte upphävd, så i varje fall ointressant. Kroppen, dess gränser, möjligheter och tillkorta- kommanden är vad som undersöks.
De tretton dansarna utför storverk; Ruri Mito rent elektrisk, Maya Gomez smidig som en urtidsvarelse, för att nämna två i en ensemble som tar Kungliga Baletten till nya höjder.
Sällan har jag sett ett scenverk som är så fullständigt ointresserat av att underhålla. Här vrids och vänds på kropparna som bevittnade vi ett slags levande anatomisk teater. Verket påminner om två saker. För det första hur scenkonsten, som få andra konstarter, på allvar kan undersöka något för alla lika. För det andra hur sällan verk av den digniteten syns på svenska scener. Ta chansen.
