Ali – en rappare och stor poet
Carsten Palmær Muhammad Ali har betytt mera för modern poesi än många Nobelpristagare
Muhammad Ali slog inte hårt men tålde fruktansvärt mycket stryk.
När han gick sin första titelmatch mot Sonny Liston 1964 var oddsen sju mot ett. Liston hade slagit ut Sverigefavoriten Floyd Patterson i första ronden.
Ali beskrevs som en stöddig och odräglig storskrävlare: ”Man fick närmast det intrycket att karln är vrickad” skrev Rit-Ola i DN.
”Gaphalsen kommer att stå upprätt under nationalsången, knappast längre” spådde Sven Öste i samma tidning.
En journalistkår som präglats av Idrottsbladets och Rekordmagasinets värderingar klarade inte av att acceptera tanken på att en skrävlare kunde boxas.
Men Ali – Clay på den tiden – segrade på knockout i sjätte ronden.
I Alis följe upptäckte Ses reporter ”en reslig ung neger med snygg grå kostym och glasögon”.
Just det. Malcolm X.
Cassius Marcellus Clay var på väg att födas på nytt som Muhammad Ali.
I likhet med sångaren James Brown lånade Ali attityder från den skrytsamme och blonderade vite fribrottaren Gorgeous George, ”the man you love to hate”. Publiken köade för att se den uppkäftige svartingen få vad han förtjänade. Men ingen kunde besegra honom i ringen.
1967 blev Ali inkallad. När han deklarerade att han inte tänkte resa 10 000 miles för att mörda och bränna människor i Vietnam bara för att de vita slavägarna ska behålla makten över världen, miste han sin boxningslicens, fråntogs mästartitel och pass och dömdes till fem års fängelse. Men Ali vek inte ner sig. Nixons vicepresident Spiro Agnew brukade kalla fredsaktivisterna för ängsliga fjollor. Nu kunde de svara med att hänvisa till Muhammad Ali och sjunga:
It takes a real man to say ”No!”
It takes a real man to say: ”I won´t go!”
1971 var USAs krig i Vietnam i praktiken förlorat. Högsta domstolen plockade fram några juridiska trollkonster som upphävde fängelsedomen. Ali fick boxningslicens och pass tillbaka.
Då var han 29 år och kunde inte fladdra som en fjäril i ringen som förr. Men han kunde fortfarande trötta ut motståndarna genom att ta stryk mot repen. 1974 vann han tillbaka tungviktstiteln efter att ha slagit ut George Foreman i åttonde ronden i Kinshasa (”the Rumble in the Jungle”).
Tio år tidigare skrev DN sarkastiskt att det var troligare att Ali skulle få Nobelpriset i litteratur än att han skulle besegra Sonny Liston. Inför matchen mot Foreman kom Ali med en liten vers (översatt utan rim):
”Jag har brottats med en alligator
spöat en val
satt handklovar på blixten
och åskan i fängelse
mördat en klippa
sårat en sten
satt en tegelsten på sjukhus
Jag är så grym att medicinen blir sjuk”
Bildspråket påminner om stora bluespoeter som Willie Dixon och Bo Diddley. Metern pekar fram mot rapens kantiga och aviga verskonst. Faktum är att Ali har betytt mera för modern populärdiktning än de flesta Nobelpristagare.
Alis förmåga att ta stryk hade ett pris. Han började stamma och darra på händerna redan i slutet på sjuttiotalet. 1984 – 42 år gammal – fick han diagnosen Parkinson.
Att den hatade skrävlaren och fruktade rebellen skulle sluta sina dagar som fridfullt nationalmonument hade nog ingen kunnat föreställa sig 1964. Lika lite som att huvudgatan i Harlem skulle döpas om till Malcolm X Boulevard.
