Jobbet tystar mun
Åsa Linderborg om strejken på McDonald’s
Jag läser i norska Klassekampen (8 sept) om strejken på McDonald's i Storbritannien. För första gången någonsin har de anställda lagt ner arbetet i protest mot de dåliga arbetsvillkoren.
Tio timmars jobb ger 500-600 kronor före skatt. Man vet inte när man ska få paus. Bränner man sig på det kokande fettet, kan man inte avbryta. Den som protesterar eller organiserar sig fackligt åker ut, för alla människor är utbytbara.
Så här har det alltid varit på McDonald's, men det som utlyst strejken är det så kallade "nolltimmarskontraktet", där man som anställd inte är garanterad en viss arbetstid. 800 000 britter arbetar på sådana villkor, så hamburgermakarna kämpar för långt fler än sig själva.
När Jeremy Corbyn tog upp frågan i parlamentet förra veckan, påpekade han att McDonald's chef Steve Easterbrook tjänar 11,8 miljoner samtidigt som hans anställda tjänar 4,75 i timmen. För att tjäna lika mycket som Easterbrook, måste man jobba varje dag i 80 år. I följande replikskifte ansåg Theresa May att det inte var ett politiskt problem, trots att natthärbärgena fylls av allt fler låglönearbetare.
Den här strejken är en av många hundratals som pågår på alla möjliga arbetsplatser runt om i Europa och även i USA. Överallt är det de mest sårbara som strid, helt i skuggan av vad mediokratin tror angår folk och människor.
