Kärlekens seger
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-25
Nils Poletti hittar rätt trots bristande personregi
Igor Stravinskijs Rucklarens väg är ett av operarepertoarens mest säregna verk.
Formellt är det en ren pastisch på 1700-talsopera, musiken är iskallt nyklassicistisk, och både musik och libretto nästan sadistisk i sitt pedagogiskt informativa avslöjande av en moraliskt lealös människas väg mot undergången. På slutet står ändå kärleken som segrare, men vilken seger! Tom Rakewell överlever sin egen dumhet och den onde Nick Shadows ränker tack vare Anne Trueloves sanna kärlek, men han gör det endast som totalt sinnesförvirrad intern på dårhuset Bedlam.
Ändå är detta strängt icke-emotionella drama berörande. I sista scenen tror Tom sig vara Adonis och i den besökande Anne finner han äntligen sin älskade Venus, och Stravinskijs musik blir här märkligt gripande trots sin knastertorra saklighet.
I Malmö blir detta extra tydligt genom att Nikola Matišic´ först här finner den rätta tonen för sin Tom, dämpat lyrisk och med tät uttryckskraft. Dessförinnan, som rucklande libertin, formar han inte rollen med den tydliga karaktär som även en karaktärslös scenfigur bör ha. Hulda Björk Garðarsdóttir förmår inte heller skänka så mycket av den hängivna ljuvhet åt den unga flicka som bär det förpliktigande efternamnet Truelove.
Fältet fritt alltså för den rutinerat diaboliske Bengt Krantzs Nick Shadow, som med helt annan pondus och förmåga till texttolkning tar scenen i besittning.
För uppsättningen står Nils Poletti och hans team från TURteatern, och Polettis oerfarenhet som personinstruktör i operasammanhang lyser igenom. Det är mycket det som drabbar Matišic och Garðarsdóttir, medan den erfarne Krantz inte låter sig bekomma.
I övrigt har Poletti funnit alldeles rätt förhållande till den distanserade pastischformen, och Anne Hellandsjös färggranna scenbilder är festliga och välfunna. Fast hon gör samma misstag som andra scenografer, som förfärats av Malmöscenens gigantiska dimensioner – hon skapar en intim scen på mitten med stora svarta tomrum både ovanför och på sidorna. Detta krymper dramat och skapar ödslighet tvärsemot den eftersträvade intimiteten.
Lennart Bromander
