Språket som gasades ihjäl
Martin Aagård om jiddisch – skäggigt, kommunistiskt och förtrollande vackert
Jiddisch!
Nu tänker du på svartvita filmer om små skjul på leråkrar i östra Polen. Något gammalt, fuktskadat och skäggigt. Charmigt, men ack så förlorat i det där erbarmligt fattiga förflutna de flesta européer i dag skäms lite över. Lika upphetsande som en saltgurka doppad i ett glas ljummet te.
Ojojoj, så fel du har.
Jiddisch kan vara det mest angelägna europeiska språket av alla just nu.
Allt färre kan prata det. Ingen kan längre skriva det. Men det spelar ingen roll. Jiddisch är allt vi borde prata, och prata om, hösten 2015.
Häromåret besökte jag det judiska museet i Minsk. Det ligger inklämt under stans lilla judiska centrum och man får snällt be bibliotekarien låsa upp en dörr i källaren om man vill besöka det. Väl inne möts man av en samling porträtt på modiga partisaner, patriarker med imponerande skäggväxt och lite gammal teaterrekvisita.
Turistindustrin i Minsk är i allmänhet ganska outvecklad och här är besökarna nästan noll. Men strax innan oss hade i alla fall Shimon Peres, själv född i trakten, hälsat på.
Bibliotekarien tryckte en dvd i handen på oss, en dokumentär om Minsks legendariska jiddischteater och lade ut texten om staden som en gång var ett av världens stora judiska kulturcentrum.
På frågan om hur många som i dag pratade jiddisch i Minsk blev svaret kort.
– Fem.
Jiddisch är inte ett språk som dött ut.
Jiddisch är ett språk som gasades ihjäl.
Åttio procent av de människor som avrättades i de nazityska gaskamrarna var jiddischtalande.
De fattiga trakter i östra Europa som numera utgörs av Litauen, Polen, Vitryssland och Ukraina var före andra världskriget en av de mest mångkulturella platserna i världshistorien. Här samsades katoliker, judar, rysk-ortodoxa, bessarabisk-ortodoxa, hej kom och hjälp mig-ortodoxa, protestanter, muslimer (jo då), shamaner, tyskar, tatarer, rutener, ryssar, polacker, litauer, ukrainare och en massa människor som inte identifierade sig med, eller förstod sig på, vare sig det ena eller andra.
Många kände sig nog bara moderna. För på denna vidsträckta och fattiga åkermark fick de moderna idéerna stort genomslag. Socialismen, revolutionen, sionismen och nationalistiska strömningar vann invånarnas hjärtan.
Språkkakafonin var enorm. Det var här Ludwig Zamenhof, uppväxt i Bialystoks ghetto skapade det söta och supermoderna språket esperanto – ett språk han trodde skulle överbrygga alla lingvistiska barriärer och förena hela världen. Inspirationen till vansinnesprojektet var den fattigmans-esperanto han själv växte upp med – jiddisch. Ett språk som formats i östeuropas gatukorsningar. En blandning av tyska, hebreiska, polska, litauiska, ryska, spanska och säkert en massa andra språk. Jiddisch talades av den judiska befolkningen i ett flertal olika varianter, några mer polska, andra mer litauiska, men även icke-judar kunde anamma språket vid behov.
Det var före kriget det tredje största germanska språket efter engelska och tyska. Långt större än svenska. Som mest talade 11 miljoner någon variant av jiddisch.
När den utdöda hebreiskan återupplivades och moderniserades i slutet på 1800-talet möttes den av en stolt motrörelse – jiddischismen, tätt förknippad med dåtidens socialistiska strömningar. Det judiska kommunistförbundet Bund förespråkade jiddisch som ett led i sitt avståndstagande från sionismen. Kommunistiska jiddischtidningar startades.
Den unga sovjetstaten gick ännu längre och slog fast att jiddisch var det judiska proletariatets språk medan hebreiska var ett borgerligt språk. Tiden efter ryska revolutionen blev hursomhelst en guldålder för jiddischlitteraturen i Sovjet. 1952 tog den abrupt slut då Stalin avrättade några av de främsta författarna.
Världens jiddischcentrum blev så småningom New York. Det var dit de gamla revolutionära tidningarna flyttade. Men i Israel fick det aldrig riktigt någon status.
I dagarna kommer Salomon Schulman, Sveriges främste jiddisch-förkämpe, ut med en ny samlingsvolym med översatta noveller ur de där tidningarna; Morgnfrayhayt, Yiddishekultur, Folksblat, Forverts, Di Goldene Keyt och Sovietish Heimland.
Schulman skriver uppgivet om den döende jiddischlitteraturen. Tidningarna har gått i graven, några så sent som för tio år sedan. Språket pratas fortfarande, kanske av en miljon till och med, men det skrivs allt mer sällan.
Han beklagar sig över att språket behandlats så ”hånfullt” i Israel.
Det här är inga nyheter. ”Jag skriver för spöken på ett döende språk”, sa en gång jiddischlitteraturens fixstjärna Isaac Bashevis Singer, men situationen har blivit värre sedan dess.
Så det är med en känsla av att läsa bokstäver som rinner mellan fingrarna man öppnar boken. Den försvinner snabbt när man kastas in i de brutalt jordnära berättelserna om gangsters, ficktjuvar, plåtslagare, skräddare, packbärare, anarkister, flyktingsmugglare, analfabeter och förintelseöverlevare. Författarna är undantagslöst flyktingar, med nya adresser i Sydafrika, Sydamerika, Sovjet, Kina, USA och Israel.
Folk dör till höger och vänster och fan ingen är lycklig och lakonismerna faller tungt som ett höstregn på en polsk leråker.
För det här handlar om fattiga människor. De utspelar sig på arbetarklubbar i Montevideo, i de slitna östeuropeiska städerna och på chassidiska vinbarer. Här vandrar Gud och Satan mitt bland de plågade människor de bollar mellan sig.
Ja, det är fuktskadat, det är svartvit film. Det är gammalt och skäggigt. Det är framför allt kommunistiskt. ”På jiddisch läser man från höger till vänster”, sa Josef Burg, Ukrainas sista jiddischförfattare när Schulman möter honom.
Och det är förtrollande. Personligen har jag hittat en ny favoritförfattare i Abraham Karpinovitj, mannen som visste allt om Vilnius undre värld.
Språk är lika organiska som människokroppen. De lever, dör och förmultnar så småningom. Visst finns det något underbart i att vi alla lär oss världsspråk som engelska, arabiska och spanska. Eller esperanto, för den delen. Detta söta, lilla språk.
Men vi måste alla be för, eller åtminstone vädja till vår lokala arbetarekommun att jiddisch får överleva ett par generationer till. Och hjälper inte det måste vi för alltid bevara minnet av det.
För jiddisch är en påminnelse om hur en fantastisk och brokig mångkultur kan förintas på bara några år av fascister som hatar allt som inte är rent.
En symbol för hur all levande kultur är en enda stor gatukorsning. Ett språk som fångar den fantastiska smältdegel Europa en gång var, innan den krossades och spillrorna tvingades fly över Medelhavet.
