Det politiska modet att ingripa saknas i väst
Bosättningar måste avvecklas för att det ska bli fred – och för det krävs påtryckningar
Jag läser Stig Dagermans ”Tysk höst” och tänker på Gaza. Hösten 1946, efter de allierades seger över nazismen, reste Dagerman på Expressens uppdrag genom ett utbombat Tyskland. Han klev ned i fuktiga och kalla källarhål där människor levde i misär med ruttnande potatisar i sina grytor. Han såg Hamburg och Hannover förvandlade till ofantliga avstjälpningsplatser ”för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar med tomma fönsterhål”.
Under britternas bombningar av tyska städer togs ingen hänsyn till civila. Tyskarna fick genomleva det kollektiva skuldbeläggandet. Om det vet dagens palestinier i Gaza allt efter Israels massiva bombningar, vilka följde på Hamas massakrer av israeliska civila den 7 oktober.
Israels krigsmål har varit att få ut gisslan och krossa Hamas, åtminstone dess militära förmåga. Men när den humanitära försörjningen till Gaza ströps, när tunga bomber med AI-styrning förvandlade stadsdelar till månlandskap och dödade tusentals palestinska kvinnor och barn i jakten på Hamas ledare, undrar man hur tankarna har gått i det israeliska krigskabinettet. Underkastelse är inte palestiniernas favoritgren, oavsett vilken fraktion de sympatiserar med. Och hungern, liksom kriget, är en dålig pedagog. Det konstaterade redan Dagerman under sin tyska höst.
För Tysklands framtid fanns ett bättre recept än hunger. Utvecklingen i de zoner som västmakterna ockuperade kunde efter ett par år vändas till Västtysklands Wirtschaftswunder. Miljardregnet från den amerikanska Marshallhjälpen banade väg för det västtyska undret. I det sovjetockuperade Östtyskland sade de styrande nej till Marshallhjälpen; där fick kommunismen härska.
Om världen vill ge palestinierna ett hopp för framtiden och lyckas med att bekämpa Hamas som ideologi behövs inte bara eldupphör och humanitär hjälp utan också en politisk horisont och juridiska efterräkningar. Internationella Brottmålsdomstolen, ICC, måste utreda och lagföra krigsförbrytelser i detta krig, på båda sidor.
Palestinierna måste också se ett reellt alternativ till Hamas. Det måste blåsas nytt liv i den palestinska myndigheten, PA, som Hamas inte är en del av
Krigets lagar med dess krav på proportionalitet och att civila skyddas växte fram efter andra världskriget som en reaktion inte bara på nazisternas brott utan även på brittiska bombmattor över tyska städer. Israel vägrar skriva på domstolens Romstadga och har inte tillåtit ICC:s chefsåklagare Karim Khan att resa in i Gaza. I stället höll han ett laddat tal efter ett besök på den egyptiska sidan av gränsen till Gaza.
Hamas ingår inte i PLO eller den palestinska myndighet som representerar Palestina internationellt och som 2015 anslöt sig till Romstadgan. Men Hamasledningen måste ha räknat med juridiska efterspel eftersom ICC har ett pågående uppdrag i Palestina sedan flera år. Hamas pogrom i oktober kommer tveklöst att lagföras, sannolikt som brott mot mänskligheten. Men Pål Wrange, professor i internationell rätt vid Stockholms universitet, tror att det blir politiskt omöjligt för ICC att åtala bara Hamasledare. ”Dessutom kommer det sannolikt att finnas goda juridiska skäl att åtala även israeler”, säger han.
Palestinierna måste också se ett reellt alternativ till Hamas. Det måste blåsas nytt liv i den palestinska myndigheten, PA, som Hamas inte är en del av. Det förmår inte den 88-årige presidenten Mahmoud Abbas. Till det krävs inte bara yngre förmågor utan också ledare som inte kan anklagas för att vara kollaboratörer, något som drabbar hans tilltänkte efterträdare Hussein al-Sheikh.
Det israeliska säkerhetsetablissemanget sitter på ett kort att spela ut, om de vill: Den sedan mer än 20 år fängslade Marwan Barghouti. Under den andra intifadan, som bröt ut 2000, ledde han Fatahs paramilitära gren Tanzim. Han är dömd till fem gånger livstids fängelse i en israelisk rättsprocess han vägrat erkänna.
Marwan Barghouti har till skillnad från Hamas deltagit i fredsprocessen med israeler. Han har också gjort boskillnad mellan motstånd mot ockupation, vilket han ser som legitimt, och attacker på civila i Israel inom 1967 års gränser. Men Marwan Barghouti är alldeles för populär inom sitt eget folk för att Mahmoud Abbas skulle vilja se sin rival frisläppt. Och för israeliska ledare som vill behålla den ockuperade Västbanken är han en betydligt farligare politisk utmaning än Hamas.
Jag reser till Washington på ett kort besök och blir ständigt påmind om Gaza även där. En spanjor på en tankesmedja poängterar för mig hur Spaniens premiärminister Pedro Sánchez tillsammans med sin belgiske kollega besökte gränsen till Gaza. Sánchez kallade Israels bombningar ”urskiljningslösa” och ifrågasatte om Israel följer internationell rätt. Han gjorde detta för att rädda Europas anseende i världen, som regeringschef i EU:s nuvarande ordförandeland, betonar min spanske samtalspartner.
Andra påminner om hur USA:s och västvärldens trovärdighet undergrävs medan kriget fortsätter. Att den amerikanska opinionen är delad märks i Washingtons stadsliv. ”USA och EU kan stoppa kriget. Varför gör ni inte det?”, frågar en taxichaufför uppbragt.
Även Sverigebilden i världen påverkas genom svenska ställningstaganden – eller brist på sådana
President Biden försöker hålla ihop Demokraterna inför valet genom att spela på flera strängar. Samtidigt som USA ger Israel massiv militär och politisk uppbackning har han aviserat att extrema bosättare ska nekas inresetillstånd i USA. Men när USA med sitt veto den 7 december stoppade en resolution i FN:s säkerhetsråd som krävde omedelbart eldupphör i Gaza och ovillkorlig frigivning av israelisk gisslan ansåg inte bara krafter i det globala syd att Bidenadministrationen gjort sig medskyldig till krigsförbrytelser i Gaza. USA har ”röstat emot mänskligheten”, som ledaren för den amerikanska grenen av Läkare utan gränser uttryckte det.
USA:s försvarsminister Lloyd Austin varnar Israel för att taktiska segrar på slagfältet kan leda till en strategisk förlust. Att skydda civila är enda sättet att vinna ett krig i städer, betonar han. Så som kriget nu utspelas ökar risken för att det kan bli ett strategiskt misslyckande även för USA – och i förlängningen för Europa. Även Sverigebilden i världen påverkas genom svenska ställningstaganden – eller brist på sådana som när utrikesminister Tobias Billström meddelade att Sverige inte ställer sig bakom kravet från bland annat Spanien och Belgien om att EU ska kräva omedelbar vapenvila i Gazakriget.
EU är för en tvåstatslösning men har i årtionden underlåtit att använda sig av politiska eller ekonomiska påtryckningsmedel för att den ska förverkligas. Utan resoluta påtryckningar kommer ingen israelisk ledare att gå med på att avveckla bosättningar på ockuperat område – vilket är en nyckel för att fred ska bli möjlig en dag. Till det saknas ännu det politiska modet i väst.
Bitte Hammargren, fri skribent och Mellanösternanalytiker
