Palestinierna tvingas förhandla om sin sorg
Desperat visar de upp sina döda barn i ett försök att göra mördandet till en kollektiv angelägenhet
Jag drömde att jag var på en fest. När jag gick ut därifrån möttes jag av kroppsdelar överallt. Hela marken var fylld av lik. Huvuden hade dragits av från kroppar, lemmar låg utspridda längs marken bredvid en ensam torso. Någon hade svept ett fåtal kroppar och lämnat resten i all hast, som om det inte fanns tid till att sörja.
Några dagar tidigare har jag varit på en poesikväll och hört någon läsa följande rader: ”Vem ska stoppa ner oss i kistorna om det inte finns någon kvar som kan begrava oss?”.
I ett försök till drömtydning tar jag ut en antologi ur bokhyllan – Cindy Milsteins ”Rebellious mourning” – i vilken ett antal skribenter reflekterar över sorgens plats i olika rörelser. Protesten, menar skribenterna i antologin, måste få vara en spricka där känslorna får existera. ”Jag borde vara arg. Jag borde brinna med en outsläcklig passion. Jag borde vara lika obeveklig som staten”, skriver Benji Hart.
Men sanningen är att han är ledsen. Budour Hassan tar vid, i en text om sorgens plats i Palestina. Ockupationsmaktens övervakning följer med in i döden, beskriver Hassan. I Jerusalem, där Hassan bor, har begravningarna varit ett av få tillfällen palestinier kan göra anspråk på gatorna. Sorgen har därför förvandlats till en protest. Men även sörjandet står under hård kontroll. Förra året sköts Al Jazeera-journalisten Shireen Abu Akleh till döds av israelisk militär. På hennes begravning samlades tusentals sörjande palestinier. De möttes av israelisk polis, som gick in i folkmassan och tog deras flaggor ifrån dem.
Efter två månaders krig har fler än dubbelt så många kvinnor och barn dött i Gaza som under snart två års krig i Ukraina
Under de senaste månaderna har palestinierna behövt förhandla om sin sorg. Jag skriver förhandling, eftersom de med journalisten Hala Alyans ord blir sörjbara först efter att ha ”bevisat sig oskyldiga”. Efter två månaders krig har fler än dubbelt så många kvinnor och barn dött i Gaza som under snart två års krig i Ukraina. Tusentals män har också blivit mördade, men västvärlden tycks inkapabel att sörja dem också. Så palestinierna visar upp sina döda barn inför världen, i ett desperat försök att göra mördandet till en kollektiv angelägenhet.
Kriget i Palestina går nu in i sin tredje månad. Den tillfälliga vapenvilan har upphört, och då och då tillåts sorgens spricka öppna upp så att vi kan tala om den. Men så fort sörjandet förflyttas, från en privat angelägenhet till ett krav på omedelbar politisk handling, tycks sprickan muras igen.
Den sorg som bara får uttryckas i ensamhet kommer snart förlama oss. Det är också poängen i Cindy Milsteins antologi: sorgen måste vara kollektiv. Dess plats är i den politiska rörelsen – där sörjandet inte åtskiljs kravet på en framtid med färre förluster.
