Ett auktoritärt spöke går igen i tysk debatt
I Tyskland lägger sig staten i frågor om konstnärlig och akademisk frihet
I kölvattnet av Hamas fruktansvärda massakrer den 7 oktober och Israels efterföljande brutala krig i Gaza, har det i Tyskland blossat upp en konflikt om yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. I den laddade stämning som råder över hela världen mellan pro-israeliska och pro-palestinska grupper, utgör landet på många sätt en avvikelse. I grunden handlar det om Tysklands förflutna, och frågan om hur Förintelsen ska forma landets nutid och politik.
Det hittills skarpaste uttalandet kom i mitten av november från den kommitté som utser konstnärliga ledare för Documenta 16, den internationellt välkända konstutställning som hålls vart femte år i Kassel. ”Under rådande omständigheter anser vi inte att det finns utrymme i Tyskland för ett öppet utbyte av idéer”, stod det bland annat. Man nämnde särskilt det ”känslomässiga och intellektuella klimat som gravt förenklar komplexa verkligheter”.
Hela kommittén avgick också då en medlem tvingats bort efter anklagelser om antisemitism. År 2019 skrev indonesiern Ranjit Hoskoté under ett uttalande som protesterade mot ett evenemang i Mumbai, där en sionistisk och radikalhinduistisk tänkare skulle delta. I uttalandet kallades sionismen – den grundläggande idén för staten Israel – för en rasistisk ideologi. Det hade också en koppling till rörelsen ”Boycott, Divest, Sanction” (BDS) som riktar sig mot Israel och som det tyska parlamentet har klassat som antisemitisk.
I den globala debatten om kriget i Gaza och var gränserna går för yttrandefriheten på universitet och i konstvärlden, finns en speciell tysk aspekt. I Tyskland spelar staten en särskild roll när det gäller att definiera hur debatten om konsekvenserna av Hamas-attacken förs. Under en tid efter attackerna förbjöds pro-palestinska demonstrationer helt och i Neukölln, en stadsdel i Berlin som var ett centrum för sådana protester, fanns en stark polisnärvaro där polisen också uppenbart gick för långt. Frivilligorganisationer som misstänktes sympatisera med den palestinska saken förlorade också statliga bidrag.
Det råder också en dubbelmoral när det gäller hur antisemitism har hanterats
För att förstå hur den här situationen uppstått, bör man se tillbaka på särskilt två händelser. Den ena var ett tal i Knesset, det israeliska parlamentet, som dåvarande förbundskansler Angela Merkel höll 2008. I det sade hon att staten Israels existens är en del av Tysklands raison d'état, alltså utgör en del av kärnan av det tyska riksintresset. Den andra var det ovan nämna beslutet av det tyska parlamentet 2019 att klassa BDS-rörelsen som antisemitisk – och att de organisationer som får bidrag från den federala regeringen måste klippa alla band till BDS.
Staten, som borde hålla sig borta från frågor om konstnärlig eller akademisk frihet, är i det tyska fallet i stället mycket aktiv när det gäller att reglera just dessa områden.
Tyskland är förvisso en produkt av sitt förflutna, och har både ifrågasatta och komplicerade identiteter när det gäller tysk skuld och ansvar. I dag är landet fångat mellan löftet ”Aldrig mer!”, den ökande antisemitismen och insikten om att förändringar i demografin leder till förändringar i den politiska opinionen. Bland människor som redan tidigare har känt sig marginaliserade finns nu en känsla av att vara censurerade och särskilt utpekade. Det råder också en dubbelmoral när det gäller hur antisemitism har hanterats.
Ett exempel är å ena sidan en ledande högerpolitiker i Bayern, vice premiärminister Hubert Aiwanger, som nyligen avslöjades ha sålt nazistiska pamfletter som gymnasieelev i München. Han kunde använda mediernas anklagelser för att få upp sitt stöd i opinionsundersökningarna. Å andra sidan finns de som ser den ökande antisemitismen, och kopplar den till protester som skrämmer eller hotar judiska studenter, till exempel vid ett politiskt performance vid Universität der Künste i Berlin som nyligen skapade rubriker. Studenterna, som hade målat sina handflator blodröda för att illustrera Israels ansvar för de döda i Gaza, beskrevs i medierna som mycket aggressiva.
I Tyskland är minnet och historien alltid ett minerat område – men demokratin behöver ett fritt utbyte av åsikter
Resultatet av allt detta är ett klimat präglat av misstänksamhet, anklagelser och misstro – en del jämför det med McCarthy-eran i USA. Och det fortsätter att eskalera, i synnerhet i konstvärlden. En curator har fått sparken från det prestigefulla Folkwang Museum på grund av sitt stöd för BDS-rörelsen, juryn för Peter Weiss litteraturpris drog tillbaka priset från den tysk-brittiska författaren Sharon Dodua Otoo på grund av hennes påstådda stöd för BDS, och nu senast vägrade ett museum i Saarbrücken att visa verk av Candice Breitz, en judisk konstnär, också på grund av hennes stöd till BDS.
Frågan allt fler ställer sig, både i och utanför Tyskland, är: Finns det tillräckligt med utrymme för en öppen debatt i detta land, som alltid är lite osäkert på sina demokratiska grundvalar? Redan före den senaste tidens händelser hade ett mycket aggressivt användande av antisemitism-anklagelser påverkat diskussionerna om Documenta 2022, som slutade i en stor skandal. Det har också präglat diskussionen om Tysklands koloniala förflutna och förståelsen för hur Förintelsen kunde komma till stånd, vilket ledde till en hetsig diskussion såväl mellan historiker som i den bredare allmänheten.
I Tyskland är minnet och historien alltid ett minerat område – men demokratin behöver ett fritt utbyte av åsikter. Genom debatten om kriget i Gaza, Hamas massakrer och palestiniernas svåra situation går ett spöke av auktoritärt tankegods och landets illiberala arv. Judar känner sig inte längre säkra, palestinier och färgade personer känner sig åter marginaliserade. Det finns inget ljus i sikte.
Georg Diez är författare och journalist, knuten till tyska tidningen Die Zeit och Max Planck-institutet.
Övers. från engelska Anna Andersson
