Jag blir informerad – men sällan berörd
Alex Voronovs ”Blågula kriget” följer svenskarna i Ukraina
Publicerad 2023-12-09
Ukraina är det närmaste Sverige som land har kommit att vara i krig i mannaminne. Det är en närhet som inte bara är geografisk. Våra pengar och vapen är där. Soldater vi utbildat är där. Våra tankar, rädslor och förhoppningar är där.
I fallet Ukraina förstår nästan alla instinktivt det som politiker krampaktigt försökte påstå om de hårda strider som svenska soldater i medieskugga utkämpade i Afghanistan: Att kriget är direkt kopplat till vår egen säkerhet.
Det finns också svenskar som deltar direkt. Alex Voronovs ”Blågula kriget” skildrar tre av dem:
Hjälparbetaren Tilde Addenbrooke, 31, den frivillige skyttesoldaten Oliver Mets, 50, och sjukvårdaren ”Sten”, 36, känd i sociala medier som ”Okänd soldat”.
Tre personer som, till skillnad från majoriteten av oss, valt att med sina egna liv som insats göra något för den sak de flesta svenskar ser som rättfärdig.
Till denna lilla grupp av kallade får vi räkna in bokens författare själv.
Journalister som rapporterar på plats är ovärderliga.
Bokens mest helgjutna delar är också de som Voronov upplevt på plats. Det är de som ger en begriplig helhetsbild av hur det är att utföra ett visst arbete under vissa förutsättningar.
Här bjuds vi in.
Det är lätt att via boken se sig själv i baksätet på någon fyrhjulig suv, rulla eller skaka fram genom ett ödesmättat landskap. Sova på jordiga golv i främmande bostäder. Smutsen, tröttheten, livsfaran och den absurda komiken.
De tre porträtterade svenskarna kommer vi däremot aldrig riktigt nära.
Till stor del är distansen en gestaltningsproblematik. Som läsare vill man tas med till skyttegravarna. Här sitter vi känslomässigt ofta med vid köksbordet, och lyssnar på de tre svenskarna berätta för Voronov.
Det är en distanserad återgivning som gör mig informerad, men sällan berörd.
Detta trots att dramatik inte saknas. Voronovs egen bil passerar rakt över en linje av minor – två gånger. En brittisk soldat skjuter sig i huvudet. Oliver bär en bår i en lerig skyttegrav, och kliver på liken av ryska soldater, när en granat slår ner och bokstavligen slår hans grupp sönder och samman. Bara fyra av de tio ska som utsätts för attacken återvänder till fronten. Tre tar avsked. Tre dör.
Som journalist är jag förstås bekant med problematiken. Att komma riktigt nära är det svåraste uppdraget för alla som skriver, och ibland går det inte. Man får jobba med det man har. Men med ett noggrant öga för detaljer går det ofta att gestalta, och inte bara berätta.
Det är en sak att läsa Oliver Mets säga att han kliver på döda kroppar. Det är en annan att läsa en text baserad på svaren på ytterligare några frågor som möjligen aldrig ställts:
Vad tänkte du när du klev på de döda kropparna?
Såg du deras ansikten?
Hur kändes de under fötterna?
Voronov summerar det möjligen omedvetet själv, när han efter ett besök i Mykolaijiv som går i stöpet ändå tycker att det var värt resan:
”Känslan av att vara här går inte att läsa sig till.”
Åtminstone inte i den här boken, skriver jag i marginalen.
