Den blågula nazilyriken är sjukt tråkig läsning
”Dikt i brunt” är hyperintressant om bortglömd poesi
Uppdaterad 2023-11-22 | Publicerad 2023-11-20
Det finns enstaka fascistiska dikter som jag alltid tyckt om och en av dem skrev den finlandssvenske herrgårdsfascisten Bertel Gripenberg:
”Ett ensamt skidspår som slutar
vid plötsligt svikande brant
där vindsliten fura lutar
sig över klippans kant -
vad stjärnorna blinka kalla,
hur skymmande skogen står,
hur lätta flingorna falla
på översnöade spår!”
Den trestrofiga dikten lär ha varit självaste Mora-Nisses favoritdikt, och den återges än i dag här och var. Tar man poemet i isolering är det väldigt svårt att förknippa den med nazism. Gripenberg var under mellankrigstiden både prisad av parnassen och en smått populär poet. I dag är han svårt stigmatiserad eftersom han kom att höra till den ultranationalistiska och nazistiska rörelsen, omhuldad inte minst i svensk nazipress. Ju mer man vet om Gripenbergs politiska övertygelse, desto tydligare känns också hans till synes oskyldiga skidåkardikt genomsyrad av den ensamhet som en antidemokrat och sidsteppad aristokrat kunde känna i den moderna tiden. Det vemodigt poetiska lyser plötsligt fram som politiskt.
De nazistiska kampdikterna slår emot en som bedövande grova, fantasilösa och språkligt andefattiga
”Dikt i brunt” är namnet på Bibi Jonssons litteraturvetenskapliga verk om den poesi som publicerades i den nationalistiska och nazistiska pressen i Sverige under 1930- och -40-talen. Hon har gjort ett hästjobb när hon plågat sig igenom publikationer som bland annat Sverige fritt, Den svenske folksocialisten, Sverige-Tyskland, Nationell tidning eller Dagsposten och grävt fram bortglömd nazipoesi. I bokens allra sista rader, på sidan 478, skriver hon att bokens övergripande syfte är att ”avkläda” den nazistiska lyriken ”all lockelse” – och det gör hon med besked. Fram till dess har hon stoiskt hållit tillbaka sin avsky.
Det var länge sen jag har haft det så tråkigt och enahanda som när jag kämpat mig igenom Jonssons bok med dess tusentals små citat ur kampvers som hyllat jord och blod, profeterat om Västerlandets undergång i demokratins era och i nästa sekund om vårlig återuppståndelse i rasrenhetens namn. De nazistiska kampdikterna slår emot en som bedövande grova, fantasilösa och språkligt andefattiga. Nästan alla nazidiktarna är män men Jonsson hittar ett par undantag då kvinnor skriver en kanske mindre storståtligt propagandistisk poesi.
Tyvärr blir hennes studie emellanåt extra tungläst därför att hon nästan aldrig återger någon hel dikt; man står i granatsplittret från poeter som ville dö eller segra i krig och kamp. Det hade varit bra ur läsarsynpunkt om hon exempelvis hade citerat några hela dikter av den Per Engdahl – vars diktsamling ”Stormsvept” mottogs ganska väl även i större tidningar – som blev en av den svenska nazismens och högerextremismens grundfäder, ideologiskt med i kulisserna även när SD bildades.
Blod, jord, hembygd, stål, kamp och växelvis antisemitiska rader om judar och hyllningar av Hitler – man storknar. Jonsson citerar inledningsvis faktiskt mig, när jag i en antologi med vänsterpolitisk dikt för länge sen deklarerade att det skulle gå att sammanställa också en högerextrem antologi, men att jag avstod för att det skulle fylla mig med leda. Jonsson har orkat gå igenom denna poesi. Och hon hittar också formmässiga likheter mellan tidig arbetarrörelselyrik och nazipoesi, likheter som troligen har sin rot i religiös lyrik.
Det känns magstarkt när Tegnérs eller Geijers dikter återtrycks i nazipressen och vips per definition förvandlas till nazistiska alster
Jonsson menar att det existerade två sorters nazilyrik, dels den som direkt skrevs av övertygade nazister och dels den som hämtades från traditionell svensk poesi med nationella övertoner. Nazirörelsen ville gärna lägga beslag på exempelvis bondsonen Karlfeldt och gärna såväl Heidenstam som Viktor Rydberg och Vilhelm Moberg. Direkt komiskt blir det när någon mellankrigsprofessor menade att Samuel Coleridge, död 100 år tidigare, skulle ha varit nazist om han levat idag!
Men här uppstår till slut ett litet problem med Jonssons studie. Det känns magstarkt när Tegnérs eller Geijers dikter återtrycks i nazipressen och vips per definition förvandlas till nazistiska alster. Kontexten blir allt. De hyllade ju bönder och Karl XII! Till och med en sång av Evert Taube trycktes 1940 i Den svenske, med Taubes godkännande eller ej är okänt (den hyllade de Finlandsfrivilliga). Poesi i sig finns enligt Jonsson inte. Hur den brukas avgör i varje sekund vad den är. Så om Ulf Lundells ”Öppna landskap” publiceras i någon nazitidning – stigmatiserar det i så fall sångtexten? Nja, det är väl ändå författarens egen kontext som måste betyda mest?
Jonssons analytiska ingång, upphöjd till norm – plus att hon helt avstår från estetiska värderingar – riskerar till slut att varje sång eller dikt om Sverige av en författare måste förses med inbyggda antireaktionära förbehåll. Det uppmanar onekligen till en ängslig litteratur.
Mest intressant i boken är faktiskt hennes djuplodande utblickar på den tyska litteraturen under samma tid. Oswalds Spenglers undergångsvisioner, sida vid sida med Heimatromantik, florerade uppenbarligen mer än vad som antagits i tysk litteratur före Machtubernahme.
Den som orkar bör läsa denna hyperintressanta studie. Den leder som ett ensamt skidspår in i översnöade landskap där solkorsen tyvärr numera smälter mycket av snön.
