Världen och kulturen behöver Britney Spears
Hennes memoarer ”The woman in me” är redan ljudbokshistoria
Publicerad 2023-11-11
Kändismemoarerna har blivit allt svårare att undvika. Prins Harry, Matthew Perry, Jada Pinkett Smith: de skriver med vetskapen om att vi redan känner till intima detaljer om dem som vi sannolikt inte skulle diskutera ansikte mot ansikte. Litteraturen bereder ett betryggande avstånd. Den ger sken av att vi äntligen kommer dem nära inpå, speciellt när någon som Perry dör under märkliga omständigheter, varpå hans memoarer dyker upp som ledtrådar till mysteriet och seglar upp på topplistorna, dessa termometrar för skvaller.
Sedan har vi Britney Spears, en av de sista i sitt slag, popprinsessan från eran av cd-skivor, musikvideos och paparazzi, uppväxt i strålkastarljuset och dömd i strålkastarljuset: en artist vi såg växa upp i mediernas blickar och blixtar, innan hon tycktes implodera.
Hennes memoarer, ”The woman in me”, är en kulturell händelse och en rituell rannsakan: en kollektiv nostalgitripp med en släng av baksmälla. För det är inte endast en bok om henne utan också om alla de som lagt beslag på Britney Spears. Men det är en underlig genre, detta. Vem är det som berättar? Går det ens att komma nära inpå en celebritet som hon? Även om memoarerna är Spears berättelse så ledsagas den av spökskrivare och redaktörer och vem vet vilka andra mellanhänder, alla de som också kan sägas vara en del av ”Britney Spears”.
Under förevändningen att det är för hennes eget bästa blir hon övervakad och kontrollerad in i minsta detalj, från badrumsbesök och preventivmedel till privata samtal
Jag kommer att tänka på detta när jag lyssnar på ljudboksversionen, uppläst av skådespelaren Michelle Williams som förlänar memoarerna en omisskännlig aura av föreställning. Allra tydligast blir det när Williams imiterar Spears som imiterar före detta pojkvännen Justin Timberlake, som i sin tur imiterar afroamerikansk slang inför en artist: ”Oh yeah, fo’ shiz, fo’ shiz. Ginuwine! What’s up, homie?” Av reaktionerna att döma har Williams framförande redan åstadkommit ljudbokshistoria. Det är också talande för både Spears och för celeb lit som sådan att hennes röst kanaliseras av en annan röst, precis som det varit genom åren, en röst omgiven av andra röster: familjens, låtskrivarnas, mediernas, lyssnarnas.
Som en släkthistoria om missbruk, övergrepp och självmord, inklusive kvinnor som tvångsomhändertagits och proppats med litium, är ”The woman in me” ett stycke sydstatsgotik, från Louisianas bakgårdar till Disney, MTV och Hollywood. Den lilla barndomsstaden Kentwood är kanske inte vad man förknippar med Britney Spears, men ju fler tragedier hon radar upp, desto mer förklarligt blir det. Allt i staden kretsar kring kyrkan och alla kan hantera vapen, skriver hon.
Britney börjar sjunga och dansa tidigt och blir redan som tonåring så framgångsrik att hon lyckas försörja familjen. Men familjedemonerna hinner i kapp henne. Den alkoholiserade fadern är den som slutligen tar kontroll över henne genom ett förmyndarskap som drar tankarna till en patriarkal skräcksaga. Under förevändningen att det är för hennes eget bästa blir hon övervakad och kontrollerad in i minsta detalj, från badrumsbesök och preventivmedel till privata samtal. Pappans ord efter att förmyndarskapet trätt i kraft uttrycker det med all önskvärd tydlighet: ”Jag är Britney Spears nu.”
Så många ville göra henne till sin egen, så många ville vara Britney Spears. Hon var den enda som inte fick det. ”Min röst. Den hördes överallt, i hela världen – på radio, på tv, på nätet – samtidigt som det var så många delar av mig som hade tystats ner”, skriver hon.
Men någonstans där, i skärningspunkten mellan den fysiska personen och hennes dubbelgångare, den som lyssnarna och medierna känner, finns Britney Spears. För i likhet med kungligheter kan celebriteterna sägas ha en privat och en offentlig kropp. Problemet är att Spears hindrades av både medier och familj att vara något av det. Hon ifrågasattes som artist, utsattes för sexistiska kommentarer och förvandlades till en marionett.
Britney Spears har alltid fått bära för mycket, först sin familj, sedan alla tonårstjejer och till sist själva musikindustrin
Hon växte upp i offentligheten på ett sådant sätt att hon trädde in i sfären av myter och klichéer, från den inte-så-oskyldiga skolflickan i ”... Baby one more time” till den beryktade popstjärnan i fångenskap. Att hon i likhet med södersonen Elvis alltid betitlar folk med ”sir” och ”ma’am” säger någonting om den städade sidan hos henne. Hon vill vara till lags, men genom memoarerna återkommer hon till svårigheterna med att ge plats åt sig själv, vilket bereder för konflikter. Vad som skiljer henne från andra artister är dessa extremer som vecklades ut under 2000-talet i form av en såpopera med ständigt nya absurda vändningar. Alla dessa händelser när Spears rakar av sig håret inför fotografer, attackerar paparazzi med paraplyer eller dansar med knivar på Instagram visar på sidor som vi nog anat fanns där. Men de är drabbande just för att de vänder sig mot den kultur som format henne.
Förändrar dessa memoarer någonting? Inte så mycket. De är smått tillrättalagda och avslöjar ingenting så graverande eller presenterar en ny sida hos artisten. De går inte tillräckligt långt. Dessutom ska det sägas att den svenska översättningen är en bedrövlig historia med otaliga stavfel och ibland hela meningar som lyser med sin frånvaro, bland annat när Spears förklarar att hennes hårfärg egentligen är svart (en detalj som svenskarna tydligen behöver besparas), och ordval som ”jajamensan”, vilket får henne att låta väldigt svensk.
Britney Spears har alltid fått bära för mycket, först sin familj, sedan alla tonårstjejer och till sist själva musikindustrin. Detta århundrade har kanske mer än nog av berättelser om olika former av trauman och övergrepp, och det är inte där betydelsen av dessa memoarer ligger. Ja, det finns många att ställa till svars för vad som hänt med Spears. Men jag tror att man glömmer det genomslag hon faktiskt hade och som gjorde att så många ville låna av stjärnglansen och lägga beslag på henne. Om ingenting annat så är detta ett bevis på att fenomenet Britney Spears först och främst är en produkt av henne själv.
Man kan hävda att all fokus på artister som Spears, som inte heller varit aktiv på länge och vars främsta album (”In the zone”, ”Blackout”, ”Circus”) ligger en bit bakåt i tiden, gör att man förlorar andra artister ur sikte, sådana som inte har samma skvallervärde.
Men Spears talar till den del av det popkulturella medvetandet man kanske endast motvilligt erkänner och som alla likväl tenderar att samlas kring. Få artister kan sägas ha symboliserat 2000-talets populärmusik så mycket som Spears, samtidigt som hon och det påtvingade förmyndarskapet personifierar ett århundrade som ännu inte har växt upp, så mycket som man återupplivar forna trender och verkar ha förlorat förmågan att blicka framåt.
Länge blev Spears utskälld för allt som var fel med kulturen, allt det billiga och ytliga där det bara handlade om begär, begär, begär, för att sedan förvandlas till sinnebilden för den oförrättade, den som inte tilläts vara fri och växa upp, som om hon också stod för hoppet. Jag tror att detta i slutändan är ytterligare ett bevis på att det finns någonting hos Spears som ännu påverkar, som vi inte är klara med. Vi behöver ständigt nya myter och klichéer med en sådan verkan. Den kulturella utvecklingen är beroende av det. Vi behöver Britney Spears.
