Tegnellmejlen – ett svindlande maktspel
Brevväxlingen är ett drama i Shakespeares anda
I samarbete med Expressen har journalisten Emanuel Karlsten berättat om relationen mellan de två statsepidemiologerna Giesecke och Tegnell, utifrån hundratals mejl mellan dem.
I brevväxlingen framträder ett klassiskt drama i Shakespeares anda. Titeln på coronabrev-improteatern kunde vara ”Flockimmunitetens vara eller icke vara”.
Dramatis personae:
Johan Giesecke, statsepidemiolog i Sverige åren 1995–2005, den som anställde Tegnell, numera pensionär och konsult som kallar den yngre generationen på myndigheten ”mina pojkar”.
Anders Tegnell, nuvarande statsepidemiolog, som tog in Giesecke som rådgivare i mars och därefter har hållit en tät kontakt med honom.
Ett antal bipersoner: Gieseckes hustru Kajsa med dunkla ekonomiska intressen i pandemin; förra statsepidemiologen Annika Linde som i samma andetag dissar och ber om ursäkt; norska statsepidemiologen Frode Forland.
Scenen: Det digitala molnet, långt ovanför respiratorernas, de virushärjade äldreboendenas och de överfyllda likkylarnas smärtsamma värld.
I centrum finns en laddad far och son-relation. Dialogerna mellan Giesecke och Tegnell är ordkarga och rappa. Tegnell gör första draget: ”har ni lust att jobba här?”
Giesecke responderar: ”Varför inte?”
Det är catchy. Det är in medias res. Det är en stark öppningsscen som griper tag i publiken.
Under månaderna som följer vindlar ett svindlande maktspel fram, späckat med dramatik: svek, ursäkter, attacker, backstabbing, lojaliteter, förräderier, manlig kärlek, alltihop mot bakgrund av en allt större, allt blodigare, allt mer global katastrof.
De båda männen kämpar rygg mot rygg mot hetsande medier, mordiska befolkningar, utländska konkurrenter. Men sinsemellan förblir de lojala.
Deras dialog är utmejslad i stenstil. Det är som att tjuvlyssna på Cato d ä när han talar med Cato d y i logen till den romerska senaten. Tegnell får höra att Giesecke skall hålla tal på nationaldagen.
Han frågar: ”Och vad kommer du att säga”.
Efter sex minuter kommer svaret: ”Nåt patriotiskt”.
För att vara övertygande får ett dramas huvudkaraktärer inte vara för perfekta, de måste visa ambivalens: Lear och Hamlet tvivlar, ändrar åsikt, famlar. Tegnells stoneface döljer tårar, Giesecke skickar mejl på fredagkvällen ”efter ett glas vin”.
Det är stort, det är litet, det är mänskligt.
När statsepidemiologen d ä offentligt hävdat att ”alla andra länder gör fel” tvingas han att be om ”undskyld”. Men norrmännen ger sig inte, och statsepidemiologen d y blir sårad för sin mentors skull: ”Lite besviken på Frode [Forland] som förra veckan klagade på att Johan kritiserade Norge”.
Giesecke slickar snabbt i sig: ”Tack!”
Hotet från Norge påminner om slutscenen i Hamlet: när den norske prinsen Fortinbras efter att alla dött återvänder från kriget i Polen och tar över kronan i Danmark, där något är ruttet.
Det finns citat ur brevtragedin som kan bli klassiska. Absolut inte Gieseckes ”jag har uppdaterat mitt tänkande” – åtminstone inte klassiskt på rätt sätt.
Däremot Tegnells lakoniska kommentar till sin företrädare Linde när hon bett honom om ursäkt för att hon kritiserat honom offentligt. Hans ord dryper av ironi och skälver av tillbakahållna känslor. Hans användning av den Hemingwayska tip of the iceberg-tekniken är bländande:
”Uppskattar din lojalitet eller hur man ska uttrycka det”.
Klassisk potential har svaret till journalisten Karlsten om varför ”flockimmunitet” är en sådan känslig fråga:
”Tror att det låter som att man är villig att acceptera sjukdom och död i större utsträckning då kanske”.
Kanske inte riktigt ”Bort, fördömda fläck, bort, säger jag!”
Men snudd på.
