Om barnpoesins komplexitet
Lyrikvännen ägnar sitt nya nummer (4-5/2010) åt det komplexa ämnet barnpoesi. Komplext eftersom man måste försöka sig på en definition av både ”barn” och ”poesi”, likvärdigt omöjliga uppgifter.
Rubriken ”Poesi för små barn och stora” ger visst andningsutrymme och texterna förhåller sig genomgående löst till poesibegreppet.
Åsa Warnqvist inledande översikt är kanske inte numrets roligaste text men absolut nödvändig för att veta ungefär vad vi pratar om. Hennes sätt att förhålla sig till tiden som ett före och ett efter Lennart Hellsing känns väl motiverat och jag är glad att hon försöker hitta barnlyriken även i vår samtid, men undrar förvånat var Aase Berg tog vägen?
Tacksamt läser jag de texter som går utanför Sveriges gränser. Azita Ghahreman om sin uppväxt i Iran och Stella Parlands om flerspråkigheten i hennes barndoms Finland är välkomna bidrag. Men när Ghahreman ger mig en inblick i hur hon upplevde text som barn, undrar jag: Hur såg texten ut? Hur lät den?
Redaktören Jonas Ellerström skriver om Sylvia Plaths The Bed Book och säger något viktigt om att läsa utan det kontextuella oket. Vi måste läsa dikten fri från mytbildningen om författaren, ”annars reducerar vi både litteraturen och vår läsupplevelse”.
Kanske är det så vi bör läsa barnlyriken, i ett rollspel där vi inte vet det vi vet, i en lättnad att texten inte ber mig om att bidra med erfarenhet och kunskap.
Där orden smakar fritt.
