77-rörelsen
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-15
MIKAEL STRÖMBERG om en av de största händelserna i svenskt musikliv
Det har skrivits kilometervis om 68-rörelsen, men mer sällan om kulturrevolutionen 1977. Punken. Vi åkte billigt till London för att kolla tuppkammar och köpa begagnade skivor på Cheapo-Cheapo. Mitt i musikrörelsen och ABBA:s råkommersialism behövdes ett andningshål och så startade en upprorisk tid med gör-det-själv-musik där Ebba Grön och Sex Pistol liknar easy-listening i jämförelse.
Peter Jandreus har gjort en närmast heroisk insats när han nu samlat Sveriges osorterade punk i ett uppslagsverk över banden och skivorna och värderingen av vinylernas marknadsvärde. Naturligtvis kommer urvalet att kritiseras och frågor kommer att ställas, om vad som är punk, power pop, 77-sound, new wave eller trash. Men sådant saknar betydelse i Jandreus personliga encyklopedi över punken som kulturfenomen. Trots att det är en bok för kalenderbitarna är det samtidigt en klarsynt redogörelse för punken som attityd och politisk plattform.
På en fin karta över punksverige syns hur punkarna ockuperat landet från Kiruna till Malmö. Påfallande många bor i krokar som Perstorp, Åsa, Grums och Järpen.
I ett pojkrum, i en gul tegelvilla någonstans i Sverige, sitter en ung människa och känner utanförskapet komma:
”Jag är en konstig man
Sitter här och ser på er
Ni ser på mig och ler
Skrattar bäst som skrattar sist”
(gruppen Garbochock)
Skitmusikens främjande, punken, är något av det märkligaste och största som hänt svenskt musikliv. En punkare hatade proffs. Hatade mjölk och stämda gitarrer. Hatade kommunpolitiker och musikhögskolornas moderatelever som tränade skalor. Ett band som tryckte upp en affisch eller möjligen en t-shirt ansågs ha ”sålt sig”.
För de punkare som inte söp hjärnan i bitar eller hamnade på avgiftningshem gick det oftast rätt hyggligt, deras energi räckte till att bli chefredaktörer, fysikprofessorer, jurister och IT-pedagoger. För många var det bara att konvertera de klassiska hattexterna till något kreativt och flytta över experimentlustan till andra verksamheter.
I punkens soppkittel blandas vänster, anarkism, feminism, glam, dödsromantik, sprayburkar, nitar, läder, förvirrade åsikter... om vartannat. Svårigheten med att överhuvud taget muta in punken som en genre märks alltid, så även hos Jandreus som inkluderar gladpunkare som Badboll och Traste & Superstararna.
Spänningen mellan musikermusik (skolad) och punk (oskolad) lär aldrig bli starkare än den var under åren 1977-87. Aldrig förr eller senare har avgrunden mellan ”konstmusik” och ”rockmusik” varit djupare. Det är en spänning som går djupare än det rent musikaliska, och bland annat handlar om skillnaden mellan universitetsstad och arbetarstad. Punken föddes dessutom i en gyllene tid innan kulturkansliernas sparpaket, när även de minsta kommuner med några tusen invånare hade livaktiga musikscener – och stadsarkitekter som lät rivningskåkarna stå kvar som replokaler.
Jag bläddrar i Jandreus uppslagsverk och kan snabbt konstatera att själva gruppnamnen är halva nöjet; Grisen skriker, Kurt i Kuvös, Bitch Boys, Pöbel Möbel, Rävjunk, Snobbslakt... Sedan texterna. Språket är verkligen frusterat, som i gruppen Glo’s URINSLANG:
”Pattar, arslen, sankte Per och ursinne,
Baka struvor med en urinslang.
Tjippptjillevippen !
Ref:
Tre kronor i pannan i stan sa det
pang !
Pissa på golvet.
Din usla urinslang
Stuvad skorv är enbart lös, Sven !
Rukor är inte stuvade skorvar, Nils !
Tjippptjillevippen !
Ref: Tre kronor i pannan osv.........
Bryt av armen på en handikappad, haha !
Krossa dom närsyntas brillor, hehe !
Tjippptjillevippen !
Ref: Tre kronor i pannan osv.........
(Solo)
PUNKTERA RULLSTOLSBASKET:
URINSLAAAAAAAANG !!!!!!!! ”
Visst kan man fnissa åt punken som pubertal förgänglighetsromantik. Men den var på allvar. Och visst kan man bli trött på alla lokala musikfester där banden fortfarande harvar i samma gödselstack. Men nätverken har bestått, utländsk press frossar i punkologi, återutgivningarna av gamla vinylklassiker och tvättade kassettband har satt fart. Även livsstilen består. Idag har hälsomyndighetens mardrömsscen, Musikverket, flyttat in på nätet och förgrenats än mer.
Bara häromdagen kände jag att punken lever på en badstrand i Strömsbro, utanför Gävle. Några punkare sitter och röker vattenpipa i solskenet. I stereon brummar Blommor & Bajonetter med Arabens Anus. Min dotter Ella, 7 år, undrar ”Varför är dom utklädda och varför har dom fågelfjädrar i håret?”. De är punkare, svarar jag.
– Jaha, säger hon, som om det vore det mest självklara sättet att leva i världen.
Mikael Strömberg
