Turisten som inte kom
Det är en myt att fattigdomsinvandringen ökar
En ung småbarnsmamma från Rumänien.
Så kan den bidragsglupska sociala turist se ut, som ersatt den polske rörmokaren som symbol för den fria rörlighetens förbannelse och nu används för att sätta skräck i Västeuropas folk.
Den 27 juni 2010 reser rumänskan Elisabeta, då 21 år, till tyska Leipzig tillsammans med sin ettårige son. De får bo hos hennes syster. Elisabeta har tre års skolgång, en obefintlig yrkeserfarenhet och en mycket knackig tyska. Hon lever sedan dess uteslutande på systern och på de sammantaget 3 000 kronor tyska myndigheter ger henne i barnbidrag och socialbidrag riktat till sonen.
När hon också söker den märkliga kombination av a-kassa och socialbidrag som man har i Tyskland, säger myndigheterna nej.
Nu har fallet vandrat hela vägen till EU-domstolen, vars generaladvokat i slutet av maj gav Tyskland rätt.
Elisabeta har ingen verklig anknytning till Tyskland, hon söker inte ens jobb – och skulle inte kunna få något. Av allt att döma har hon rest in i landet enkom för att dra nytta av den tyska välfärdsstaten, resonerar generaladvokaten. Därför är det i sin ordning att myndigheterna behandlar henne sämre än de skulle ha gjort med en infödd tysk i samma situation.
Fallet briserade i ett politiskt getingbo.
Blott två dagar efter generaladvokatens utlåtande utbrast förbundskansler Angela Merkel att ”EU är ingen socialunion!”. Staten ska, menade hon, inte betala understöd till EU-medborgare som bara uppehåller sig i Tyskland för att söka arbete.
Bakgrunden är att det vid årsskiftet 2013/2014 blev fritt fram även för rumäner och bulgarer att resa och arbeta inom EU. Och ju närmare det datumet, desto gällare har alarmklockorna ringt runt om i Europa. Gång på gång har hela folkgrupper misstänkliggjorts som potentiella bidragsfuskare.
”Storbritannien är fullt. Och har fått nog” skrek brittiska Daily Mail i en öppet främlingsfientlig kampanj före jul, ett budskap som ekats av högerradikala succépartiet Ukip. Så sent som under sitt besök i Sverige i början av juni varnade den brittiska premiärministern David Cameron för ”välfärdsturism” och lovade att ta itu med dem som ”åker snålskjuts”.
Regeringarna i Österrike, Tyskland, Storbritannien och Holland har skrivit oroade brev till EU-kommissionen. Och Merkels systerparti CSU driver sedan i vintras krav på hårdare regler under slagordet ”Den som fuskar, den ryker”. Merkel går dem till mötes, och förbereder nu ett nytt lagpaket, som går ut på att hålla de förmenta sociala turisterna stången. Här föreslås bland annat mångåriga inreseförbud för utlänningar som bidragsfuskar, böter eller fängelse för den som lämnar felaktiga uppgifter och hårdare krav på dokumentation för att få barnbidrag.
Allt det där hade varit, om inte helt sympatiskt, så i vart fall begripligt, om det verkligen hade funnits ett problem.
Men det intressanta med Elisabeta är inte att hon finns, självklart rymmer Europa sådana tragiska öden. Utan hur ensam hon är.
Flera undersökningar har gjorts. De kommer till samma slutsats: den sociala turisten är mest ett politiskt konstruerat spöke.
I vintras presenterade Svenska Institutet för europapolitiska studier, Sieps, en rapport där man kartlagt invandringen till Sverige från forna Östeuropa. Resultatet är entydigt: migranterna är som folk är mest. Deras inkomster och antal arbetade timmar är ungefär som befolkningens i stort. De tar inte oftare emot någon form av inkomstöverföring – som a-kassa eller socialbidrag – än genomsnittssvensken. Inte heller får de högre belopp. Däremot är de oftast bättre utbildade.
”De sociala turisterna har inte anlänt”, konstaterar författarna.
Så ser det ut i resten av EU också.
I en rapport från EU-kommissionen, där man tittat på alla länder, framkommer bland annat att sysselsättningen är högre bland EU-migranterna än bland värdländernas befolkningar och att den stora majoriteten (79 procent) av de EU-migranter som inte själva arbetar lever i ett hushåll där någon gör det.
Arbetslösheten är lite högre (12,6 procent) bland migranterna än EU-genomsnittet (10 procent), men det är inga katastrofsiffror. Helt klart är också att människor flyttar inom EU för att arbeta och av familjeskäl. Att motivet skulle vara att utnyttja välfärdssystemen bedömer utredningen vara litet eller inte statistiskt signifikant.
Dessutom är de icke sysselsatta EU-migranterna få. Bara kring 1 procent av invånarna i EU:s medlemsländer är icke sysselsatta personer från ett annat medlemsland. Det hotar ingen välfärdsstat.
Inget tyder heller på att de rumäner och bulgarer, som EU-politikerna nu varnar för, skulle vara ett särfall. Man hade ju annars till exempel kunnat tänka sig att de skulle kunna drunkna statistiskt i den stora massan av arbetsamma migranter från rikare länder.
Men, Tyska Institutet för Arbetsmarknads- och yrkesforskning visade i våras att de närmre 400 000 rumäner och bulgarer som redan finns i Tyskland verkligen är där för att jobba. Deras arbetslöshet (7,4 procent) är lägre än riksgenomsnittet (7,7), och mycket lägre än utlänningars i allmänhet (14,7). Sysselsättningen ligger kring 60 procent, bara något lägre än rikets 64 procent. En något större andel (10 procent) tar emot motsvarigheten till socialbidrag än i riket som helhet (7,6), men betydligt färre än utlänningar i allmänhet (16,2).
Det finns för närvarande inga skäl att tala om fattigdomsinvandring, anser Institutet, bulgarer och rumäner tillhör tvärtom de bäst integrerade invandrargrupperna.
Elisabeta i Leipzig är och förblir ett tragiskt undantag.
