Nakna sanningar i Nymphomaniac
Känslor, skuld och rollekar rinner ur Lars von Triers mixer i bioaktuella dramat
Medan Lars von Trier fortsätter sky medierna har hans senaste epos, missbrukardramat Nymphomaniac, lyckats med en av filmhistoriens mest omskrivna pr-kampanjer.
I dag är det dansk premiär för den förhandscensurerade fyratimmarsversionen, som utan von Triers medverkan har klippts ned från den fem och en halv timmar långa version som väntas senare nästa år. En kompromiss som förstås är mer än nog för att försätta en hel filmvärld i häftig sinnesrörelse.
Bilden av den folkskygge konstnären som skapar från sin kammare får sig ännu en törn. Tveklöst är hans senaste verk tillkommet i direkt anslutning till det samhälle som omger och upprör honom. Filmen blir hans sätt att, utan avbrott, kanalisera sin frustration över en politiserad mediekultur i samförstånd. Till exempel kommenterar även Nymphomaniac det senaste Cannesdebaclet.
I det, och många andra hänseenden, kommer Lars von Trier aldrig att kompromissa för att få omvärlden att förstå. Oavsett om man älskar eller hatar det han gör så stammar hans egensinne alltid ur en vägran att anpassa sig till normer och auktoriteter. Så har regissören i mer än tre decennier följt sin lust att skapa ett eget universum, och med det vidgat gränserna för sitt och filmvärldens seende.
Nymphomaniac är inget undantag. Filmen inleds med hypnotiska bilder som stannar vid en sönderslagen kvinna i en gränd. Stellan Skarsgårds Seligman, en lärd sekulariserad jude, tar sig fördomsfritt an denna Joe, Charlotte Gainsbourgs fördärvade sexmissbrukare, över te i sin boning. Här möter erfarenhet teori, kropp hjärna, men inte utan överraskningar. Trots alla metaforiska plattityder är det mycket som förblir outgrundligt.
Med förståelse och feedback lyssnar Seligman på Joes historia berättad i kronologiska återblickar över åtta kapitel, med start i barndomens freudianska skogar till rollspel och knapplösa knull i tonåren. Efter det övergår leken i grava symptom. Mötet med Seligman blir ren terapi.
Mest explicit är inte det omtalade sexet eller alla genitalier i närbild, utan de grafer och formler som von Trier blandar med arkivbilder och annat historiskt stoff till ett collage av medicin, matematik och mystik. De nakna kropparna fungerar som en distraktion för filmens moraldiskussion kring tillvarons drivkrafter och kvinnans rätt till sitt kön. Men regissören ifrågasätter nästan lika många teser som han driver.
Joe har aldrig bett om kärlek, bara erotik. Men så faller hon ändå pladask. Senare, med egen familj, förlorar hon förmågan att känna. Orgasmjakten trappas så upp ytterligare. I en direktstöld från Antichrist försummar hon sonen för att låta sina lustar löpa inför en svårpenetrerad S/M-instruktör.
Flera är de oförlösta modersämnen som nattetid köar för att fullständigt lämna ut sina kroppar utan ett uns mellanmänsklig beröring. I dessa gränslösa scener över borgerlig livsleda är von Trier som bäst.
Genomgående blandar han provokationer med moraliteter, Tarkovskij-mirakel med b-filmskonventioner, öppen ideologi med fars och melodram. Till exempel med Uma Thurman som dumpad hustru intill the ”whoring bed”, svårslaget utagerande inför såväl barnen och maken som älskarinnan (Joe). Här visar regissören sitt särskilda sinne för humor, som så ofta baserad på paroxysmer.
Bergmanadepten von Trier brukar beskriva Fanny och Alexander som generande Carl Larsson-estetik. I Nymphomaniac målar dansken sin egen fresk – som travesterande repetitioner av redan världsberömda grepp, ett slags potpurri av en regissör som ännu inte fyllt 60. Det fullkomligt flödar av favoritmotiv: främmandegörande symmetri och känslokorruption från Dogville, katolska skuldbilder från Breaking the waves, de experimentella rollekarna från Idioterna.
I Nymphomaniacs bildstormande sammelsurium går förstås ingen fri från skuld. Som vanligt får man, vad Lars von Trier förkunnade redan i prologen till Riket, ”ta det goda med det onda”, med en fingervisning i djävulens tecken. Åtminstone i väntan på regissörens egen, fullständiga version. För trots känslan av bokslut har han sannolikt ännu mer att ge.
Fotnot: Nymphomaniac har svensk premiär 31 januari.
