Nu blir engelskan ett hot mot demokratin
Ironiskt att svenskan förlorar sin betydelse inom utbildningen – samtidigt som språktest införs
Internationalisering har varit en ledstjärna inom den högre utbildningen sedan Sverige lade fast en ny utbildnings- och examensstruktur 2007, i enlighet med Bolognaprocessen. Sedan dess har engelskan – som här är synonymt med det internationella – tagit sig in i akademins samtliga discipliner, och därmed utmanat, och enligt vissa, utarmat, svenskan som vetenskapligt språk.
I rapporten Språkval och internationalisering kartlägger Språkrådet engelskans utbredning inom den högre utbildningen sedan 2010, och konstaterar att svenskan i allt högre takt, och på allt fler områden, utrangeras, i jakten på citeringar och forskningsmedel. Är det alls värt att skriva avhandlingar eller artiklar som inte har en chans att fångas upp av Web of Science? Uppenbarligen inte, eftersom 93 procent av dessa författas på engelska.
Riktningen inom samhällsvetenskap och humaniora är särskilt tydlig. Övergången till engelska som undervisningsspråk ger i sin tur för handen att kurslitteratur på engelska blir oumbärlig. Drygt hälften av alla kurser och programutbildningar på avancerad nivå ges på engelska. Var fjärde högskolekurs saknar helt kurslitteratur på svenska.
Rapportförfattarna konstaterar att språkutvecklingen inte är oproblematisk, men att det är svårt att sia om dess konsekvenser, avseende exempelvis förlorad precision och försvårad inlärning, då detta så att säga sker i realtid.
Det finns något djupt ironiskt i det faktum att svenskan förlorar sin betydelse inom samhällsbärande sfärer som utbildningsväsendet, samtidigt som krav på svenska språkkunskaper och språktest ökar inom andra områden.
I en förbisedd radiokrönika av kulturjournalisten Ulrika Knutson spår hon att övergången till engelska, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap, i förlängningen kan komma att utgöra ett problem för svensk demokrati. I sin måhända redan daterade kristallkula ser Knutson ”att intresset från allmänhet och politik att finansiera framtidens humaniora och samhällsvetenskap kommer att minska markant, om inte allmänheten får veta något intressant om den – på svenska.”
För ett par decennier sedan kunde – hör och häpna – en monografiavhandling på svenska i sociologi eller genusvetenskap bli en storsäljare och ges ut i pocketform. Därtill fanns ett antal semiakademiska tidskrifter, som idag lagts ned eller förlorat sin ställning, där forskare själva kunde skriva om sin forskning, snarare än att låta denna filtreras genom journalister i det som uppfattas vara dagsaktuella frågor.
När det omgivande samhället inte har tillgång till de databaser där internationella publikationer hittas, eller till vardags inte tuggar i sig vetenskapliga artiklar på engelska, är risken att forskningen framstår som irrelevant i såväl samhällsdebatten som politiken – liksom för de människor som faktiskt betalar för den.
Då högskoleutbildningar alltmer övergår till engelska som huvudspråk framstår det logiskt att ungdomar, som ämnar studera vidare, förbereder sig för framtiden genom att söka sig till engelskspråkiga skolor, som till exempel Nordic International School eller Internationella Engelska Skolan, på en redan segregerad skolmarknad.
Jämte den utåtriktade internationaliseringen är den inhemska mångfalden dock fortsatt kraftigt underrepresenterad på såväl friskolor som universitet.
Det svenska multinationella spektret är i stället överrepresenterad på kommunala ”förortsskolor”, där få av eleverna har svenska, eller engelska, som förstaspråk. Domänförlusten till engelskan tycks med andra ord inte gynna den tredjedel av barn och ungdomar som inte talar svenska, utan exempelvis arabiska, i hemmet. Generellt dominerar ungdomar med utomeuropeisk bakgrund i stället den stadigt växande grupp som inte söker sig till, eller går ut gymnasiet med fullständiga betyg, och därmed inte heller är behöriga till högskolan.
Det finns något djupt ironiskt i det faktum att svenskan förlorar sin betydelse inom samhällsbärande sfärer som utbildningsväsendet, samtidigt som krav på svenska språkkunskaper och språktest ökar inom andra områden.
Om svenskan framstår som ett förlegat eller rentav begränsande språk i internationaliseringens kölvatten, riskerar vägen till kunskap att bli flera steg längre, för många. Kunskap och bildning har, som idéhistorikern Sverker Sörlin formulerar det, ett egenvärde för formandet av livet ”som enskild människa och medborgare i ett samhälle”, vid sidan av nationens konkurrenskraft. När avstånden ökar och stora grupper halkar efter är det vår samhällsgemenskap som blir lidande.
Kanske är det som Språkrådet förutspår, upp till Sverige att ”välja om internationalisering eller svenskans fortlevnad som publicerings- och undervisningsspråk är viktigast”. Men jag misstänker att större frågor än så står på spel.
Catrin Lundström är biträdande professor i etnicitet och migration vid Linköpings universitet
