Tafflig skuggboxning försvarar gig-ekonomin
Vänstern måste också våga tänka längre för att vinna debatten
2011 anordnade branschorganisationen Bemanningsföretagen en tävling på internet. Uppgiften var att komma på ett nytt namn på bemanningsanställda. Snabbt hamnade ord som ”slav” och ”daglönare” i topp och tävlingen togs bort från hemsidan. Kort efteråt meddelade branschorganisationen att ett tillrättalagt förslag hade vunnit: ”konsult”.
Om en liknande undersökning gjordes i dag, om de gig-arbetare som äntrat arbetsmarknaden, skulle resultatet antagligen bli ännu värre. Alla kan se att pakistaniern i smutsrosa med ett utmattat uttryck i snömodden, inte är någon rockstjärna – utan en arbetande fattig. Därför måste man ge ekonomerna Andreas Bergh och Joakim Wernberg en eloge för modet när de publicerar pamfletten Till gigekonomins försvar. Likt en Don Quijote och Sancho Panza som förläst sig på Hayek och Friedman drar de till storms för appföretagen. Väderkvarnarna i sammanhanget är klåfingriga politiker och – tja – alla andra, eftersom ingen gillar gigekonomin.
Resultatet blir ett försvar för teknikdriven förändring, för att politiken och arbetsmarknaden minsann får anpassa sig – för gigekonomin är här för att stanna. Det är ganska magstarkt i sig, med tanke på att bara 2 procent av Sveriges befolkning arbetar i den. Ska svansen verkligen vifta på hunden?
Bergh och Wernberg är snabba med att påpeka att gigekonomin, så som den ser ut idag, verkligen inte är oproblematisk. Dock menar de att lösningen på otryggheten inte stavas kollektivavtal utan … jämförelsetjänster. Med plattformar som Appjobs och Mystro kan gigjobbarna sprida sina risker mellan olika arbetsgivare, heter det på nyliberalska. Gigekonomins problem löses alltså med mera gigekonomi. Detta gör att man frågar sig hur det står till med Berghs och Wernbergs mentaliseringsförmåga. Visa mig den gigjobbare som sicksackar mellan Uber, Foodora och Tiptapp – som inte är sönderstressad och trasig.
Vidare skriver duon att vänsterns krav på kortare arbetstid borde göra att de omfamnar gigekonomins frihet. Vad de inte nämner är att gigarbetarnas inkomster i genomsnitt är 30 procent lägre än motsvarande jobb som inte är plattformsbaserade. Resonemanget utgår från en så idealiserad människosyn att jag kommer att tänka på Anatole France påpekande om att både rika och fattiga är förbjudna att sova under broar. För nyliberaler är ”frihet” ett lika abstrakt begrepp som ”likhet inför lagen”.
Är gigekonomin samhällsnyttig? Måste vi verkligen ha människor för att hämta maten två kvarter bort?
”Vänstern” är för övrigt det som duon återkommande skuggboxas mot i pamfletten. Till exempel påstår de att arbetarrörelsen måste ge upp idén om att gigekonomin ”stärker arbetsgivarna”. Det har vänstern gjort för längesen: den är numera helt på det klara med att gigekonomin stärker kapitalet. Det är inte en person eller ens en sak – utan en process. Läs Mikael Nybergs Kapitalets automatik, James Bloodsworths Hired eller Gigwatch ”Apparna och arbetet” och se själva.
Anledningen till att Bergh och Wernberg menar att gigekonomin är ”här för att stanna” beror på att den erbjuder matchningstjänster som effektiviserar marknaden. Det är ett påstående som går upp i rök om man tittar på gigarbetarnas situation. I sociologen Johan Alfonssons nyutkomna Det otrygga arbetslivet i Sverige återges en studie av digitalt mikroarbete, där det visar sig att giggarna arbetar 28 timmar i veckan i genomsnitt. 25 procent av tiden är obetald och går till att söka uppdrag. En annan studie av visar att Uberförare jobbar 10-12 timmar om dagen, 6 dagar i veckan, i genomsnitt. Inte för att de får så lite betalt, utan för att de måste vänta på körningar. ”Matchningen” är med andra ord en illusion som bara kan upprätthållas av stressade, välbetalda innerstadsbor.
En annan sak som duon trycker på är att det inte går att förbjuda gigekonomin nu när den väl uppstått. Om den skulle regleras för hårt kommer det skada produktiviteten allvarligt. Att det inte går att förbjuda gigekonomin kan mycket väl vara fallet, men det är inte självklart. På 1930-talet skrev Sverige under en ILO-konvention som förbjöd privata arbetsförmedlingar. Förbudet varade i 60 år, sedan började den borgerliga regeringen och bemanningsföretagen bryta upp det. Händelsevis sammanföll perioden med Sveriges ”gyllene år”, då folkhemmet och välfärdsstaten byggdes – samt då produktiviteten var som högst.
Ändå tror jag inte att vi kommer vinna diskussionen om gigekonomin om vi inte vågar gå ett steg längre i resonemanget. Är gigekonomin samhällsnyttig? Måste vi verkligen ha människor för att hämta maten två kvarter bort? Är det rimligt att någon annan kör bort vårt gräsklipp? Måste vi arbeta så mycket att vi inte har tid att göra läxorna med våra barn? Vissa människor känner sig tveklöst så viktiga att de svarar ja på frågorna. Och det är okej – men då får de betala kollektivavtalsenliga löner. Svårare än så är det inte. För det är inte rimligt att vi skapar anställningsformer som gör att folk inte kan leva normala liv. Och att vi inför löner så låga att köerna till soppköken ringlar sig som ormar över städerna. Det är ett för högt pris för ”matchning”.
