EU bygger vidare på sitt Fästning Europa
Den nya migrationspakten kommer innebära hårdare sortering, mer kontroll och hårdbevakade gränser
”Vi ska inte ha fler läger som Moria” lovade EU-kommissionär Ylva Johansson när hon i september 2020 presenterade det förslag om en ny migrationspolitik som EU:s medlemsländer nu enats om efter mindre modifieringar.
Tills det brann ner 2020 var flyktinglägret Moria symbolen för EU:s människofientliga asylpolitik. Som mest trängdes 20 000 personer, inklusive barn, i ett läger avsett för 3 000 under vedervärdiga förhållanden. Påven kallade det ett koncentrationsläger.
Johanssons löfte är luft, eftersom det är just dussintals läger som Moria som hennes eget förslag riskerar att skapa.
En bärande del av den så kallade migrationspakten är nämligen att bygga fler flyktingläger vid EU:s yttre gränser. Varje land blir skyldigt att införa ett så kallat ”gränsförfarande”, där alla flyktingar ska registreras. De som antas vara ett säkerhetshot, ljugit om var de kommer ifrån, eller, mer dramatiskt, kommer från länder där vanligtvis mindre än 20 procent av asylansökningarna beviljas, ska obönhörligen genomgå en snabbprövning. Det står också staterna fritt att utvidga denna grupp med dem från påstått ”säkra” länder. Under denna snabbprövning ska de leva instängda i områden nära gränsen, transitzoner. Det är också möjligt att spärra in dem i fängelseliknande förvar. De som får avslag ska sedan direkt kunna utvisas utan att ha satt en fot utanför dessa de facto slutna flyktingläger.
Syftet är dels att flyktingarna inte ska kunna resa vidare inom unionen för att söka asyl i andra länder, knyta kontakter eller gå under jorden. Och dels att avskräcka personer som saknar asylskäl att ta sig till EU: de kommer ändå bara att snabbt bli deporterade.
Maximalt ska processen vid gränsen ta tre månader, men det kan ibland också bli fyra månader. Sedan får en utvisningsprocess ta ytterligare tre månader.
Låter det lite?
Tänk dig gärna att du berövas din frihet och tvingas leva på ett begränsat område tillsammans med hundratals eller tusentals främmande människor från midsommar till jul. Detta är ju, det måste understrykas, människor som inte begått några brott, utan bara använder sin rätt att söka skydd.
Tillåt mig också den måttligt djärva gissningen att dessa tidsgränser kommer att ryka så snart det kommer ovanligt många flyktingar.
Trots allt tal om nystart är migrationspakten med andra ord i stora stycken en fortsättning på den flyktingfientliga migrationsregimen
Föga förvånande har EU:s gränsländer inte varit särskilt förtjusta i idén, som lägger ytterligare ansvar på dem. De missgynnas också av att Dublinförordningens regel om första asylland i praktiken fortsätter att gälla och länder som Italien, Grekland och Malta alltså tvingas hantera den stora majoriteten av alla flyktingar. Denna lagmässigt konstruerade orättvisa har tidigare medfört att överbelastade Medelhavsländer helt enkelt slussat flyktingar vidare utan att registrera dem och genomfört så kallade pushbacks, där man olagligen och handgripligen hindrat människor att ta sig in i landet. Det är svårt att se varför det inte skulle ske även i framtiden.
I gengäld har gränsländerna fått till stånd en så kallad solidaritetspool. De som ”utsätts för migrationstryck, riskerar att utsättas för migrationstryck eller står inför en betydande migrationssituation” ska kunna få hjälp ur en fond till vilka alla länder ska bidra.
Varje år ska EU-kommissionen bestämma hur många flyktingar som ska omplaceras, i regel 30 000 personer. Omplaceringen blir dock inte tvingande. I stället för att ta emot asylsökande kan staterna köpa sig fria. Det kan ske bland annat genom att rakt av betala, man kan också att överta ansvaret att deportera människor eller bistå med personal eller andra resurser.
På så vis etableras en solidarisk princip, och den optimistiskt lagde kan se det som ett första steg mot idén att man söker asyl i EU, inte i ett enskild land. Risken är att det också blir det sista steget. Motståndet även mot denna modesta klausul är fortsatt hårt från länder som Ungern och Polen. ”Med den här överenskommelsen förblir solidaritet ett tomt ord”, fastslår Amnesty.
En tredje viktig komponent är utpekandet av så kallade säkra ursprungsländer och säkra tredje länder. Dessa behöver inte vara anslutna till FN:s flyktingkonvention, det räcker att de uppfyller vissa minimivillkor. För att kunna utvisa till ett sådant land krävs att personen som ska utvisas har ”anknytning” till landet. Vad detta är specificeras inte, utan kommer i viss mån att vara upp till staterna att avgöra, men exemplifieras med att personen kan ha släkt i landet, ha varit bosatt där eller – väsentligen snävare – ha ”uppehållit sig” där. Det är inte långsökt att tänka sig att till exempel Italien, som den senaste tiden uppvaktat den tunisiska regeringen intensivt, sluter nya Turkiet-avtal med stater för att dumpa människor endast på basis av att de varit på genomresa i landet.
Trots allt tal om nystart är migrationspakten med andra ord i stora stycken en fortsättning på den flyktingfientliga migrationsregimen. Ingenting görs för att förstärka möjligheterna att söka asyl. Den humanitära handlingskraft som fick EU att tillämpa massflyktsdirektivet för ukrainare är som bortblåst, trots att beslutet att ge miljoner ukrainare skydd på intet sätt orsakat någon ekonomisk eller social kris i unionen.
Svaret på omvärldens krig och förtryck är att bygga vidare på Fästning Europa: hårdare sortering, mer kontroll, hårdbevakade gränser, enklare utvisningar och outsourcing av det skitiga jobbet till tvivelaktiga stater utanför unionen. Döden på Medelhavet kommer därför att fortsätta, det enda som händer är att smugglarna kan höja sina priser.
”Förslagen kommer inte att lösa de kroniska bristerna i EU:s asylsystem. I stället signalerar de EU:s önskan att barrikadera Europa från asylsökande” sammanfattar Oxfam. ”Det försvagar möjligheten att få skydd, ökar användningen av frihetsberövande och innebär allvarliga utmaningar för att hålla samman familjer” anser Röda Korset.
Ingen som någonsin tänkt den John Rawlska tanken att man själv hade kunnat vara en flykting skulle ha skrivit på det här.
