”Liza Marklund helt mästerlig”
Aftonbladets nye medarbetare författaren Stig Larsson hyllar en underskattad deckardrottning
Det är något konstigt med hur Liza Marklund har blivit behandlad av den svenska litteraturkritiken. När Jan Guillou och Leif GW Persson till slut, efter flera decennier, har börjat få en någorlunda relevant kritik, ser man fortfarande Marklund över axeln.
Hon kanske får posera i någon nöjesbilaga som en av Sveriges tre deckardrottningar. De övriga är Camilla Läckberg och Åsa Larsson. Den sistnämnda skrev två bra deckare, debuten Solstorm, var rent av mycket bra. Men sedan föll hon igenom – liksom många andra. Henning Mankell är det bästa exemplet. Efter två bra böcker, Mördare utan ansikte och Hundarna i Riga, började han skriva slarvigt, med vänster hand.
Med Liza Marklund är det inte så. Jag har läst alla hennes deckare. Med ett undantag, Postcard Killers, som hon skrev tillsammans med James Patterson, en sekunda amerikansk deckarförfattare – alltså inte Ellroy, Connelly, Lehane eller George P Pelecanos. Bara för att komma in på den amerikanska bokmarknaden. Som om hon behövde mer pengar.
Jämför med Guillou när han skrev Hamlon, en kortroman om Carl Hamiltons liv i exil i USA. Särskilt det excellenta efterordet. Guillou är tillsammans med Leif GW Persson de enda som har potential till att slå sig in på den amerikanska bokmarknaden. Att Guillou ändå avstår beror på politiska skäl. Han kan göra nytta i Sverige, inte USA. Han skriver inte sina böcker för att bli rik. Han vill göra skillnad. Precis som Jan Myrdal (eller varför inte säga Lars Norén). Det är nog inte så många som har tänkt på att Guillou, med tanke på sin läsekrets, har gjort mest för att förhindra invandrarfientligheten i Sverige, synen på muslimer. Vad jag vet har han aldrig fått någon cred för det.
Även Liza Marklund har gjort Sverige till ett lite bättre land att leva i. Hennes klockrena beskrivningar av sexismen på en tidningsredaktion har garanterat förhindrat en och annan man att klappa någon ny, ung, smart tjej på baken. Liksom gett råg i ryggen åt kvinnor. Inte bara på tidningsredaktioner, utan i största allmänhet.
Styrkan hos Liza Marklund ligger inte i hennes intriger. Den röda vargen (2003) samt hennes senaste Lyckliga gatan utgör undantag. Där är hennes intriger nästan i klass med Ian Rankins Misstro eller Minette Walthers Kameleontens skugga.
Den svenska litteraturkritiken kan man säga mycket om. Men den har ingen relation till försäljningen. Deckarläsare går på vad deras kompisar säger. Eller om det är någon författare de har fastnat för. Jag kommer osökt att tänka på detta när jag jämför kritikens dumt gloende beundran för Händelser vid vatten på nittiotalet och deras nedlåtande syn på Liza Marklund. Första gången jag läste Kerstin Ekmans roman (eller deckare av mer avancerat slag) var när den kom ut. Då gav jag upp på sid 150. Men eftersom boken låg där i vår sommarstuga vid Holmsvattnet tänkte jag någon gång i början av 2000-talet att jag skulle ge den en andra chans. Visst, det finns många ytterst sensibla beskrivningar av blänken på jämtländska sjöar. Ekmans språk är oklanderligt. Men det finns ingen, jag menar ingen, som jag känner sympati för. Och detta är A och O då det gäller deckare. Inte om jag läser en roman av Marguerite Duras eller Thomas Bernhard.
Men sådana böcker läser jag av en helt annan orsak. De är sinnesutvidgande. De tillför världen något som inte fanns där dessförinnan. Man kan jämföra med Myrdals Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell eller Noréns Personkrets 3:1. Och på den nivån befinner sig inte Ekman.
Varför jämföra Kerstin Ekman med Liza Marklund? Jo, där den förras människoskildringar präglas av kyla, är Marklund så mycket med sina gestalter att man tycker sig känna dem. Det har hos mig uppstått en så stark identifikation med Annika Bengtzon att det gränsar till det barnsliga. Jag minns när jag på en uteservering i Umeå satt och läste Den röda vargen. Annikas man Thomas håller på att bli förförd av en viss Sophia Grenborg. Och jag kommer på mig själv med att tyst utbrista ”Nu lägger du ner, din djävla slyna. Det där är Annikas kille”. En smula oroligt tittar jag mig omkring för att se om det är någon som märkt mitt utbrott.
Hur är då Lyckliga gatan? Jo, den skiljer sig från Marklunds tidigare deckare med att inte övergå från att vara en who-done-it till att bli renodlad action. En övergång som aldrig har känts konstruerad, utan det är bara något som liksom osökt sker. Precis som hos Åsa Larssons utmärkta Solstorm eller Mankells lika utmärkta Hundarna i Riga.
Det är som att Marklund känt på sig att det blir lite konstigt att Annika Bengtzon alltid lyckas försätta sig i livsfarliga situationer. Ja, i den förra boken är det maken, Thomas Samuelsson, som är den utsatte. Här är det mer lugnt och stilla. Men för den skull inte mindre spännande.
Det känns nästan som att Marklund har utvecklats som författare. Hennes familjeskildringar är snudd på i nivå med Knausgård. Som barnlös går det inte att undvika att det känns bittert att stå där utan en massa snoriga barn omkring sig.
Stig Larsson
Författare, dramatiker, filmare och kritiker.
Född i Skellefteå 1955.
Debuterade som författare 1979 med den trendskapande romanen Autisterna. Sedan dess har Larsson totalt utgivit ett tjugotal diktsamlingar, romaner och noveller, bland annat Nyår (1984), Natta de mina (1997) och Avklädda på ett fält (2000).
Pjäserna VD (1987) och Systrar, bröder (1994) har haft framgångar både i Sverige och internationellt.
Larsson långfilmsdebuterade 1989 med Ängel, följd av Kaninmannen 1990.
Bland tv-filmerna kan nämnas Under isen och Nigger, båda från 1991.
