Nya filmstödet ett hån mot mångfalden
Vinst för underhållning men nitlott för konstnärliga filmer
Mätbarheten inom svensk kultur når ständigt nya höjder. Efter att det kritiserade automatstödet från 2013 års filmavtal godkänts av EU, offentliggjorde Filminstitutet nyligen vilka fem filmer som får upp till sex miljoner vardera, utifrån en bedömning om tidigare meriter och publikestimat.
Automatstödet, som ifrågasatts också av SFI, innebär att halva det kvalitetsinriktade produktionsstödet försvinner in i rent kommersiella filmer av företrädesvis etablerade upphovsmän. De förbehållna fem i första omgången blev sålunda Colin Nutleys kommande Helena Bergström-drama, en upphottad actionversion av Jönssonligan, en komedi med David Hellenius samt redan premiärsatta Sune på bilsemester och Peter Magnusson-komedin Tillbaka till Bromma (som till på köpet ser ut att få svårt att leva upp till förhandsestimatet).
Så kan det gå när skattemedel ska fördelas i Film-Sverige 2014. För en vän av filmpolitik, med Harry Schein bara en smula i salig åminnelse, är resultatet ett veritabelt sammanbrott. Minimalt utrymme för konstnärliga uttryck, men med fritt företräde för beprövad folkhemsnostalgi och brett eftertraktade tv-komiker. Filmer varav flertalet i efterhand kan räkna med ytterligare miljoner från filmavtalets publikrelaterade stöd - alltså ett automatstöd som genererar ett annat - och som även kan kvittera ut miljoner genom det vanliga produktionsstödet.
Därtill fem filmer med uteslutande manliga regissörer och manusförfattare, eftersom produktionsstödets 50/50-vision mellan könen inte gäller här. I stället görs en bedömning utifrån upphovsmännens tidigare publikintäkter. Visserligen får projekt med kvinnliga filmare pluspoäng, men bortsett från några producenter har effekten uteblivit här. Berättelserna tillhör alltjämt männen; med en meritokratisk fördelning marginaliseras kvinnliga filmare ytterligare.
Automatstödet går inte bara i linje med kulturpolitikens allmänna mätbarhetsiver, där kultur först och främst betraktas som ett medel för att generera pengar. Det har även som mål att spekulera i kommande kassasuccéer, vilket tar oss ytterligare ett steg bort från det stigmatiserade kvalitetsbegreppet.
Nyligen kungjordes också att Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann (som fick 11 miljoner i produktionsstöd) passerat 1,5 miljoner biobesökare. Filmen har därmed gått om Såsom i himmelen, som tidigare ståtade med 2000-talets högsta besökssiffra för en svensk film. Men där Kay Pollaks kioskvältare gick upp i 78 salonger på premiärdagen för snart tio år sedan, var motsvarande siffra för ”Hundraåringen” på juldagen hela 374 salonger - alltså närapå femdubbelt mer spridd, trots att antalet salonger i landet minskat med uppåt en fjärdedel under samma decennium.
Så ökar förmånerna för marknadens stora, genom filmpolitiken direkt men främst genom det biomonopol som staten tillåtit. Med konkurrenterna satta ur spel och med digitaliseringens förmåga till koncentrering (biografägarna kan enklare välja samma titlar), går det fortfarande att slå rekord.
Fram tornar bilden av ett likriktat filmland på väg mot enväldets sortiment och standard. Om än med fler och fler inhemska talanger, och i en ständigt expanderade filmvärld, ter sig Bio-Sverige allt fattigare, allt mer begränsat.
Med ännu ett stimulanspaket för de redan privilegierade står alla övriga som förlorare, inte minst den publik som hoppas på mångfald.
Fotnot: Av fyra regissörer som fick automatstöd i den andra omgången fanns en kvinnlig regissör: Lisa Siwe med Glada hälsningar från Missångerträsk, baserad på Martina Haags roman. Övriga tre var Kjell Sundvalls I nöd eller lust, Kay Pollaks Så ock på jorden, uppföljaren till Såsom i himmelen, samt Sune i fjällen i regi av Gustaf Åkerblom.
