Kvällstidningsvinkel kan rädda döende litteraturgren
Vital samtidspoesi behöver mer uppmärksamhet
Ibland önskar man sig onekligen en rejäl och befriande kvällstidningsvinkel på den samtida poesin. Det skulle pigga upp en döende gren av litteraturen.
När Kristofer Folkhammar recenserar ett introducerande dikturval, Den lyckligaste av alla ensamheter, av den norske poeten Steinar Opstad känns det som om han fyller i ett formulär för standardrecensionen av poesi – inget är felaktigt, men allt blir ödsligt, inåtvänt och serent.
För inte så många år sedan kunde Opstad i Norge angripas av mer samhällsorienterade kritiker för att vara hopplöst världsfrånvänd. Sedan kom samlingen Avhymninger. Och de som läst hans tidigare böcker fick nog nästan elchocker av det han skriver i sin nya samling – här är så mycket av brinnande tidsdikt, om kriget i Gaza, om invasionen av Irak, om Anna Politkovskaja, om Pentti Saarikoskis tofflor, om Opstads bondska ursprung och sökandet efter en himmelsk jord, ja om självaste klassamhället:
I Europa bor det millioner
av mennesker på hemmelige adresser
som vasker gulvene, passer ungene
og pusser opp leilighetene våre
De lever her til de laerer å drömme
på det språket vi kaller vårt
Klassesamfunnet dör aldri
og for å overleve må jag lukke öynene
Att poesin i dag är marginaliserad är ett dystert faktum. Men i en kultursidesvärld som på relativt kort tid bytt dominant från vänster/vänsterliberal till vänsterliberal/konservativ finns det alla skäl att se hur motsträvig själva litteraturen allt oftare är mot den tilltagande konserveringen av kulturoffentligheten, som Folkhammar möjligen oavsiktigt bidrar till med sin astrista recension. I Sverige är den mest vitala poesin mer ilsken än på länge.
Är det likadant i Norge? Jag vet inte. Opstads dikter är i alla fall så mycket mer av orolig tidsdikt än vad Folkhammar förmår berätta.
Kvällstidningsvinkeln på Opstads dikter är ju solklar: Poeten som kom ut som radikal!
