Åsa Linderborg visar kungen som politiker
Dokumentären ”Kungen med två ansikten” lyfter fram regentens makt
Ingemar Eliasson heter en svensk politiker. Folkpartist. Han arbetade nära Per Ahlmark på 1970-talet. Han satt i riksdagen. Ett kort tag var han energiminister.
Till slut kröntes karriären på slotten, han blev riksmarskalk, kungens troman.
En bit in i Åsa Linderborgs nya dokumentärserie om Carl XVI Gustaf dyker han upp som ett av många talking heads.
Linderborg ägnar sig då åt den konstitutionella monarkins praktiska fråga:
Vad får kungen egentligen säga?
På 70-talet ville kungen helst inte inviga kärnkraftverk. I talet om stekta sparvar 2002 gjorde han klart vad han ansåg om arbetslöshetens orsaker. Den roll han fick eller tog sig i den politiserade tsunamifrågan inför 2006 års val. Covidhanteringen. Könsroller. Diktaturen Brunei.
Linderborg radar upp exempel när kungen gett sig in i samhällsdebatten.
Då får Eliasson ordet:
– Det som inger respekt hos mig, det är att kungen så ofta har trampat rätt.
Det är ett intressant uttalande.
Frågan om kungen har varit för politisk eller inte, den hoppar den före detta riksmarskalken helt över. Istället börjar han prata om hur skicklig Carl Gustaf är på det politiska.
Eliasson, som av egen erfarenhet vet vad som krävs för att vinna förtroende i allmänna val, berömmer monarken som politiker.
Just det som monarken inte ska vara.
– Jag tror att kungen ofta funderar på vad som rör sig i folkdjupet. Dessutom skulle jag säga att kungen har en god intuition, säger liberalen som blev riksmarskalk.
Den där scenen, och flera med den, är förtjänsten med Åsa Linderborgs serie.
I andra blad har det sagts att hon ställer fram gammal skåpmat och tuggar runt i självklarheter.
Jag håller inte med.
Kan man inte se att det fortfarande finns skäl att berätta om kungahusets generationsöverskridande förhållande till Tyskland, det land vars agerande format Europa i mer än hundra år, som fortfarande gör det, ja, då kan man väl nöja sig med Svensk Dam.
Kan man inte höra undertexten i Linderborgs säregna urval av intervjupersoner och uppslag, behöver man lära sig något om berättande.
Ja, klippningen är lite knasig ibland. Frågor kastas ut i luften. Tvära kast. Det är kvällstidning. Det drar iväg.
Men tittarens tanke får då också dra iväg,
Åsa Linderborgs – historikerns – historia om Carl XVI Gustafs 50 år på tronen är inte som Göran Ellungs middle-of-the-road-stiliga produktion på SVT. Den är antagligen väsensskild från Karin af Klintbergs, den som nu premiärvisas på Göteborgs filmfestival.
Gott så.
Åsa Linderborg ägnar sig åt makten och hur historieskrivning sker. Hon undrar varför ingen vet något om kungens pappa och mamma, och förklarar i den frågan exakt hur en politisk familj fungerar. Carl Gustaf skildrar hon som den politiker han är.
Han som bestämmer.
Som gruppledare i riksdagen klagade Ingemar Eliasson på kungens tal vid riksmötenas öppnande. Att de blev längre och längre. ”Kungen bredde ut sig”, ansåg Eliasson, ”han var mycket nära den konstitutionella gränsen”. Så refererar dåvarande talman Thage G. Peterson ett möte med alla partiers gruppledare.
I sina egna memoarer beskriver Eliasson hur det gick till när han kom till hovet.
Oförberedd får han frågan från en av kungens utsända, kommer hem omtumlad och säger till sin hustru:
– Kan man säga nej till kungen?
Både inser att svaret är nej.
Åsa Linderborg medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras hennes dokumentärserie av Torbjörn Nilsson, politikreporter i Svenska Dagbladet.
”Kungen med två ansikten” visas just nu på Discovery+.
